Rapport: På fjällvandring från Abisko till Nikkaluokta i brytningen mellan vinter och sommar [juni 2012]

På väg upp mot fjället längs Abiskojaures jokk.

Prognosen på yr.no hade sagt regn, regn och åter regn. Med en försening av sommaren i fjällen på ca. 3 veckor skulle också betydliga mängder snö ligga kvar över 900 meters-gränsen, vilket omöjliggjorde de ursprungliga planerna på att gå trepassleden. Efter en överläggning som handlade om vi skulle skjuta upp vandringen till senare på sommaren, som resulterade i ett beslut om att vi skulle fullfölja, ställde vi in oss på det värsta. Själv införskadde jag vattensäkra packsäckar, och ett extra vattenskyddande golv till tältet innan jag mötte upp Maria, aka Bergsgeten, på tågperrongen lördagen 24 juni för att tillsammans sätta oss på tåget upp till Abisko.

Så, hur blev det? Kort sammanfattat: En fantastisk vecka med utmärkt väder. Och en upplevelse som sent låter sig glömmas. Prognoser om vädret i fjällen ska man alltid ta med en nypa salt, men gentemot bakgrunden av det förväntade var resultatet bästa möjliga. Ett par timmars lätt duggregnande under andra dagen (behagligt snarare än påfrestande), och ett smattrande ösregn under en av nätterna i tältet var allt vi utsattes för. I övrigt var det mest svalt, skönt och vackert. Två av dagarna hade vi dessutom strålande solsken.

Utsikt från tältet på Abiskojaures norra strand.

Snöläget då? Jo, visst låg det kvar mycket snö på lite högre höjder. Ett antal snöfält fick vi också passera under veckans gång. Planerna på att gå till Unna Räita-stugan för att därifrån ge oss på trepassleden fick som sagt strykas tidigt. Möjligen hade det gått att genomföra med snöskor. Istället höll vi oss till Kungsleden, på ”motorvägen” mellan Abisko och Nikkaluokta. Men det var inte fy skam det heller!

Att gå i fjällen just så här i skärningspunkten mellan vinter och sommar var en stor upplevelse. Under uppstigningen från Abiskojaure, där vi tältat vackert vid stranden på sjöns norra sida, till högfjället i Alisvaggi lämnande vi den gröna björkskogen och gick in i ett kargt storslaget landskap med alpin känsla. I dalarna var kontrasten mellan fjälltopparna med kvarliggande snö, och dalgångarna, som bara bitvis fått sin gröna färg, enastående.

En lycklig bergsget med vacker bakgrund i Alisvaggi. 

Lite is låg kvar på Alisjávri.

Störst svårigheter hade vi på tredje vandringsdagen, då vi gick från Alesjaure till Tjäktja. Då hade Marias hosta förvärrats, och med orken var det illa ställt. Vi tog oss fram efter viss möda, men sedan blev det en vilodag i Tjäktjastugan för att återsamla krafterna.

Stugan i Tjäktjapasset ligger väldigt speciellt till, högt beläget på ca 1 000 m i slutningen mot Lulip Muorahiscohkka (1 462 m) mitt emot jätten Tjäktjatjåkka (1 820 m), vars norra sida bildar den södra väggen i passet Sielmmávággi (som man går igenom om man ska till Nallostugan). Det var vinter här uppe, och under natten och morgonen snöade det. Under dagen var det dock fint väder och vi tog en promenad i Lulip Muorahiscohkkas rasbrant, vilket gav ordentligt med höjdkänsla. Själv gick jag också upp på bergets topp senare på eftermiddagen. Utsikten därifrån, som i väster sträcker sig en bra bit in i Norge, var milt sagt imponerande.

Dagen därefter beslutade vi oss för att ta oss an det snötäckta Tjäktjapasset. Maria kände sig bättre, och bergsgeten besitter en stor dos envishet. Vi övergav därför b-planen (som bestod i att återvända till Alesjaure och därifrån gå den snöfria Vistasdalen mot Nikkaluokta).

Passet var inte alls så svårt som vi förväntat oss. De 6 km som bestod av snöpulsande underlättades betydligt av att det redan var rätt upptrampat, samtidigt som det fryst på under natten dessförinnan, vilket gjorde snön lättare att gå i. De historier som vi fått från andra vandrare tedde sig nästan lite överdrivna, även om det måste ha varit en betydligt tuffare uppgift att gå där under ej upptrampade och blötare förhållanden. Belöningen kom när vi kom upp i passet, varifrån vackra Tjäktjavagge öppnade sig framför oss.

Vi åt lunch i passets raststuga, där vi också träffade en fransman på väg mot Narvik som dagen innan vandrat hela vägen från Kebnekaises raststuga (närmare tre mil) och längs Durlings led trampat upp ett eget spår, ofta med snö upp till knäna. Somliga räds tydligen inga kraftansträngningar…

Framme vid Sälkastugan, vackert belägen i Tjäktjavagge, slog vi upp tältet. Efter bastubad och kortspel med ett muntert par från Stokholm, Johannes och Matilda, besteg jag och Johannes Reaiddánjunni (1 398 m), också känd som sockertoppen. Berget ligger nära Sälkastugorna, och utsikten därifrån är mycket fin. Stigningen på skrå var bitvis krävande, men inte särskilt svår, och vyn från toppen in i Stuor Reaiddávággi mot Nallo i midnattssolens sken gjorde den värd all möda. De vassa topparna i Sielmmacohkka-massivet, överblicken över Stuor Reaiddávággi och in mot Knivkammen i angränsande Unna Reaiddávággi skapade en känsla av att befinna sig i ett sagolandskap.

Jag, med vyn in mot Stuor Reaiddávággi och Sielmmacohkka-massivet i bakgrunden. Foto taget av Johannes Zetterlund.

Knivkammen. Foto taget av Johannes Zetterlund.

Sälkas topp.  Foto taget av Johannes Zetterlund.

Dagen därefter tog Maria och jag sikte på Kebnekaise. Nu var även jag förkyld, och det var två trötta, snoriga och hostande bergsgetter som slog in på genvägen mot Laddjuvaggi, som man kan slå in på omkring 3 km innan Singistugan. Stigningen som den genvägen medförde var mycket belönande. I svalt väder med solsken såg vi hur Liddubákktis pyramidliknande topp stack upp för att, steg för steg, blottlägga hela det dramatiska massivet som bildar södra väggen i passagen till Laddjuvaggi. I söder hade vi Stuor-Jiertá med dess skarpa västra brant.

Liddubákktis topp.

Stuor-Jiertá.

På väg ned i passagen från Kungsleden till Laddjuvaggi.

Skarttoáivis imponerande brant.

Däruppe på platån tog vi en välförtjänt lunch i solskenet innan nedstigningen, som var otroligt vacker och storslagen. Överhuvudtaget var det de vackra vyerna som gjorde att orken återvände. Åtminstone för ett tag. Ett par km innan Kebnekaises fjällstuga ville dock inte benen mer, och det blev läge att slå upp tältet på en stormig kulle med Tuolpagorni, berget med den karaktäristiska kratern, i bakgrunden. Inte så illa, och vi tyckte båda i efterhand att det var rätt skönt att slippa den välutrustade fjällstationen, som på många sätt markerar återkomsten till civilisationen.

Tuolpagorni i bakgrunden.

De två sista dagarna genom Laddjuvaggi mot Nikkaluokta gjorde vi i halvfart, trötta och lite sjuka. Det var litet utav en transportsträcka, och vi hoppade väl inte precis av glädje där vi låg i tältet när ett helt scoutläger kacklandes började sätta upp sina tält bredvid vårt kl.11 på kvällen på tälplatsen vid Ladtjoluspekåtan. Men med en oförglömlig vandring i baggaget tog vi det hela med ro.

Vy mot Kebnekaise-massivet från Ladtjoluspekåtan på vägen mot Nikkaluokta.

Kategorier: Abisko- och Kebnekaisefjällen | Lämna en kommentar

Inläggsnavigering

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: