Hittills har jag på den här bloggen begränsat mig till att skriva om mina vandringar, och sådant som omgärdat detta (planering, tankar kring utrustning mm). Men här följer, som ett nytt inslag, ett boktips, som i en (om än lite extrem) bemärkelse, handlar om upplevelser på hög höjd. Jag har läst klassikern Into Thin Air, skriven av Jon Krakauer (som också skrivit Into The Wild).
Into Thin Air handlar om tragedin på Mount Everest i maj 1996, då åtta personer dog i en storm på vägen ned från toppen. Jon Krakauer deltog i en av de drabbade kommersiella expeditionerna som journalist, utsänd av tidningen Outside. Hans uppdrag var just att skriva om fenomenet med guidade expeditioner till världens tak och vad detta betydde för säkerheten. Bara lite drygt tio år tidigare (1985) hade den första guidade turen upp på världens tak ägt rum, men sedan dess hade intresset för berget ökat enormt. Det som tidigare varit en angelägenhet främst för klättrare i elitklassen blev i och med de kommersiella expeditionerna något som även en ganska oerfaren novis kunde ge sig in på, bara pengarna fanns. För att få delta i Adventure Consultants expedition, den som Krakauer deltog i, fick klienterna betala 65 000 dollar vardera, utöver utrustning och resekostnader.
Into Thin Air är en välskriven skildring av händelserna 1996. Tempot är högt. Katastrofen står i centrum; i grunden en mycket sorglig historia där expeditionsledaren Rob Halls sista ord till sin fru (via satellittelefon, utan förmåga röra sig, sittandes i en snödriva i den brutala stormen högt uppe på berget) utgör något av ett dramatiskt crescendo. Att konkurrensen mellan olika expeditioner, vars varumärke är beroende av hur många klienter som når toppen, spelar in är uppenbart. Exempelvis bryter både Rob Hall och Scott Fischer, ledare för en annan expedition och Rob Hall’s konkurrent, mot den på förhand bestämda tidpunkten som bestämts som gräns för då det är dags att vända tillbaka och överge toppförsöket.
Mycket av fascinationen för Everest rör skildringen av villkoren på det ogästvänliga berget. Vad driver människor att ge sig upp i ”dödszonen” (allt över höjdnivån omkring 8000 meter, där syrehalten blir så pass låg att kroppen inte längre kan acklimatisera sig, och istället börjar konsumera sig själv) och riskera livet för att nå en bergstopp? Att det för många klienter, utöver viljan att ta sig an utmaningen, handlar om medvetna karriärdrag fastslås av Krakauer, som gör en kritisk men ändå respektfull analys av guiderna och deras klienter.
Into Thin Air har även kvaliteter utöver att vara en dramatisk äventyrsskildring. Krakauer är en kritisk observatör. Han reflekterar inte minst över ojämlikhet och exploatering när han skriver om den ”expeditionsturism” som bestigningar av Everest utvecklats till under trycket från kommersiella intressen. Användandet av guider, bärare mm från den lokala sherpa-befolkningen är något av en förutsättning för de kommersiella expeditionerna. Innan bergsbetigarna ger sig på ”toppattacken” har sherpas redan varit där och gjort det farliga förarbetet med att sätta upp krokar och rep som ska underlätta för klienterna. Av antalet som dött på Everest sedan bestigningsförsöken påbörjades (i början av 1900-talet) har sherpas varit klart överrepresenterade.
Krakauer berättar i ett avsnitt historien om hur sherpa-samhällena, koncentrerade kring några byar på hög höjd i Himalaya, utvecklats under trycket från västerländskt inflytande. Han bevittnar också rasism i mötet mellan lokalbefolkningen och västerländska topptursturister. I en stycke blir han vittne till när ett gäng dryga amerikaner fördomsfullt bemöter servitrisen på en lokal restaurang i en av de byar som expeditionsdeltagarna vandrar igenom på väg mot berget. I ett annat berättar han om hur klienten Sandy Pittman, en rik karriärkvinna från New York, låter lokala lågavlönade bärare transportera upp bl.a. en kaffe latte-maskin till ett högt beläget basläger.
Krakauer, som själv har arbetarbakgrund, är också medveten om klass, något som han förhåller sig till i mötet med de andra klienterna, varav de flesta kommer från en privilegierad bakgrund. Mest samhörighet känner han med den amerikanske brevbäraren Doug Hansen.
Mycket har så klart skrivits om Jon Krakauers bok. Den utgör ett av de mest lästa inläggen (det blev en internationell bästsäljare) i en debatt om omständigheterna kring Everest-tragedin 1996. Dock inte det enda. Andra har invänt mot hur Krakauer väljer att beskriva olika aktörers agerande innan och under det dramatiska dygn då katastrofen slog till. För den intresserade finns ett antal böcker som behandlar detta. En kort sammanfattning av debatten finns också på Wikipedia.
Utan att vara särskilt insatt kanske man gör bäst i att ta vissa av kontroverserna med en nypa salt, även om Jon Krakauer är övertygande i sin analys. Hur som helst är Into Thin Air en utmärkt välskriven bok, som tar läsaren hela vägen upp på ett berg, som det finns god anledning att hålla sig på avstånd ifrån.