Den här sommaren kommer att bli en fantastisk vandringsupplevelse. I juni blir det en vecka på vulkanön La Gomera, och i början på augusti blir det vandring med ett kompisgäng i Kebnekaisefjällen. Dessutom planerar jag att tillsammans med min partner gå i Jämtlandsfjällen i mitten på juli.
En tanke har dessutom väckts inom mig att klämma in en veckas ensamvandring i Sarek. Sarek har lockat tidigare, men jag har inte ansett mig ha tillräcklig fjällvana för att ge mig på det tidigare. Nu tycker jag att jag är tillräckligt förberedd. Sedan min ensamtur över Mårma, Unna Räita och trepassleden förra sommaren vet jag vad det innebär att vandra ensam i obanad terräng. Och utrustningen jag har känns gedigen nog för att klara av Sarekväder. Tanken på att gå på tur i vad som betecknats som den främsta genuina vildmarken i norra Europa hägrar.
Mest handlar det så klart om upplevelsen: Sareks fjällområde ger intryck av att vara fantastiskt vackert. Fotografierna från nationalparken i Claes Grundstens Lappland min fjällvärld är sagolika. Rapadalen sedd ovanifrån platån vid dalens norra sida med floddeltat och de höga omkringliggande bergväggarna vittnar om näst intill obeskrivbar skönhet.
Sen är det så klart även utmaningen som lockar, vilket är förenat med en vilja att utvecklas som vandrare. I Sarek finns inga upptrampade leder, inte heller några stugor. Där måste vandraren göra mer aktiva val på vägen, ta sig fram utan hjälp av spångar och broar och vara väl förtrogen med sin utrustning. Det ställer större krav, men är också en del av tjusningen. Vi får se om det bär till Sarek redan i sommar. I en mening känns det redan som att jag är på väg.
Fjällvandraren 