Lapporten i början av stigningen från Björkliden
I slutet av juni denna sommar åkte jag och Hanna upp till Björkliden och påbörjade vår tur som skulle avslutas i fjällen öster om Narvik. Totalt var vi ute i 13 dagar, vilket är den längsta tur jag gjort hittills. Det var också den varmaste. Men också i flera avseenden en oerhört vacker och intressant tur som jag varmt kan rekommendera till andra.
Start i Björkliden
Första etappen gick upp till Låktatjåkkas fjällstation, landets högst belägna på 1 228 möh. Sammanlagt 9 km skulle vi tillryggalägga, och sammanlagt 850 höjdmeter (1). Stigningen startade direkt vid tågstationen (370 möh). Vi gick den s.k. Färdledarvägen, som går lite lägre på fjället än en alternativ högre led. Snabbt fick vi mycket vacker utsikt över Duortnosjávri, Torneträsk, som är Sveriges sjunde största sjö. Denna enorma vattenreservoar, som har sitt största tillflöde i Abiskojåkka och som längre österut ger upphov till Torneälven, ligger där som en formidabel spegel i solens sken. I bakgrunden i norr tornar fjällen upp sig och vi ser länge passagen där Nordkalottleden norrut leder vidare in i både Norge och Finland (2).
Ganska snart passerar vi det första snöfältet. Det visar sig bli långt ifrån det sista. Bara veckan innan får vi veta att det snöat och varit kallt. Men nu är tydligen varmare väder på gång. Vi går i solsken hela dagen.
Låktatjåkkas fjällstation
Framme vid Låktatjåkka
När vi kommer fram till fjällstationen är vi ganska trötta. Ovana vid vikten på ryggarna och lite slitna efter den utdragna stigningen är det skönt att slå sig ned i den lilla restaurangen. Stugvärden har redan serverat trerättersmåltiden, men det är inte för sent att beställa öl. Det smakar gott, och vi avnjuter flaskorna med utsikt mot dalen som leder ned till Låktatjåkkas järnvägsstation i gott sällskap med två vandrare. Dessa, två äldre män i 55-årsåldern, som förutom oss är de enda gästerna, har till skillnad från oss gått den höga vägen, vilket visade sig vara ett väl äventyrligt alternativ. En av dem berättar hur han nästan rasat igenom ett snööverhäng över en brant med ett stup på omkring 150 meter (!). Vi känner att vi gjorde ett klokt val som höll oss på lite lägre höjdnivåer!
Utsikt från Låktatjåkkas fjällstation i riktningen mot tågstationen
Vidare till Kårsavagge
Nästa dag blir det dock mer snö även för vår del. Efter att den mycket gästvänlige fjällstationsvärden låtit oss både basta efter stängningsdags och dessutom övernatta i den mysiga nödkåtan känner vi oss tillräckligt starka för att fortsätta och gå över Guoblavággi till Kårsavagge. Kårsavagge är en omtalat vacker dal som ligger på södra sidan om det stora sammanhängande bergsmassivet vi tagit oss upp i. Det är också ett populärt mål för dem som gör dagsturer med utgångspunkt i Abisko. I dalens lägre östra del finns också en liten STF-stuga av äldre modell.
Kort efter att vi lämnat Låktatjåkka fjällstation ser vi Guoblavággis norra del, och det står klart för oss att den här vandringen övervägande kommer att gå på snö. Vi befinner oss nu i ett landskap med en mycket polar prägel. Svarta bergsväggar på dalens östra sida och Guoblacorrus upptornande topp på den västra inramas av ett kompakt vinterklimat. Vi ser enorma snöfält framför oss. Den första av de tre sjöar som ska passeras längs vägen visar sig bara som en liten turkos pöl på snötäcket.
Guoblavággis norra del
Vi bestämmer oss för att ta höjd och gå lite högre upp på östra sidan för att inte riskera att gå ut över sjöarna. Vi går lite väl högt till en början, det är inte helt lätt att bedöma skråbranter, och vi måste gå ned lite för att inte halka. Snön är inledningsvis hård och fin, särskilt de partier som ligger skuggade av den östra bergsväggen. Men allteftersom vi tar oss längre in i dalen blir snön mjukare, och när vi närmar oss den branta grässlänt som för brant neråt till Kårsavagge är vi rejält trötta av allt plumsande. Men det går bra, vi trampar inte igenom ordentligt allt för mycket, och humöret är gott.
När vi äntligen tillryggalagt det sista snöfältet och kommer ner i grässlänten är det en befriande känsla. Vi får en fantastisk utsikt över Kårsavagges högre del, med vyn mot Gårsajökeln och, långt nere där under oss, de från denna glaciär meandrande jokkarna, som längre ned i dalen flödar ut i Bajimus Gårsajavri. Vi vandrar brant nedför på moss- och risbeklädda avsatser bredvid små vattenfall. Det tar på knäna, men är ändå en relativt mjuknedstigning.
Vy alldeles innan nedstigningen till Kårsavagge
En bit ned i branten – vacker utsiktsplats!
Väl nere i dalen äter vi en behövlig och välsmakande lunch och slår läger. Dagen avslutas med en tur till Kårsavaggestugan som ligger 4 km längre ned i dalen. Vi lämnar ryggsäckarna och använder en ”miniryggsäck” som Hanna har med sig, som är mycket praktisk. Hoppackad ryms den i en liten ficka och väger nästan ingenting alls, men på ryggen kan vi ta med båda varsin fleecetröja och en vattenflaska. Av fleecetröjorna får vi dock ingen användning: Solen skiner och det blir allt varmare, och snart går jag i tunna shorts och bar överkropp.
På väg mot Kårsavaggestugan
Kårsavaggestugan på en liten höjd vid Gorsajávri
Upp och ner till Abiskojaure
Nästa dag bestämmer vi oss för att gå över till Abiskojaure. Det är en ordentlig stigning visar det sig. Njunesgeahcis krön visar sig inte nere i dalen, så hur högt vi måste gå uppenbaras först när vi kommit upp en bit. Sammanlagt tar vi 500 höjdmeter på en dryg kilometer, och det känns i benen. Uppe vid krönet belönas vi med utsikten mot Giron och sjön Abiskojaure. I bakgrunden finns också fjällen som omger Alisvaggi, och Kåtotjåkkas topp (1991 m) reser sig mäktigt ovanför passet där Kungsleden leder vidare upp i Alisvaggi. Med sin respektingivande vita siluett, klädd i snö, ser den i kontrast mot de övriga fjällen ut som en sådan där Himalayatopp som reser sig över allt annat omkringliggande. Magiskt.
Vyn uppe på Njunesgeahcis krön, mot Abiskofjällen öster om Abiskojaure
Kåtotjåkkas topp (1991 m) i mitten sedd från Abiskojaure
Stigningen ned till Abiskojaure är slitsam för knäna. När vi kommer ned i den blommande björkskogen stöter vi också på en hel del mygg. Men det är en vacker skog, här blomstrar sommaren och blommor i olika färger har slagit ut överallt. Väl nere i vid fjällstugan i Abiskojaure betalar vi för en tältplats och slår läger.
Mot Unna Allakas i grönskande fjällbjörkskog
På vår fjärde dag är vi trötta när vi börjar. Men vi vill inte stanna kvar i Abiskojaure. Alldeles för mycket folk för vår smak. Och nu börjar ett annat avsnitt av vår vandring. Efter att ha inlett med tre dagars ”alpvandring” ska vi gå några mil i Kamajokkdalen, för att den vägen ta oss in i Norge. Lite lugnare vandring helt enkelt.
Dessvärre får vi ett felaktigt tips från en av stugvärdarna, som informerar oss om att det inte finns någon butik vid Unna Allakas. Vi tar henne på orden och eftersom vi ska gå ytterligare 10 dagar längs med färdvägar där butiker saknas gör vi ett större matinköp. Med onödigt tung packning – det visade sig finnas butik även i Unna Allakas – börjar vi turen genom den grönskande skogen.
Att gå genom fjällbjörkskog kan vara en enastående upplevelse. En del ser vandringen genom björkskogen som en transportsträcka mot kalfjället som ska avverkas så snabbt som möjligt. Men att gå genom blommande björkskog kan vara en njutningsfull upplevelse. Så var det för oss. Leden, som går i dalens västra sida, är kuperad, och lite då och då kommer vi upp på höjd och får utsikt över dalen och dess omkringliggande fjäll. Mest framträdande i början är en tidigare skådad pärla, Kåtotjåkkas topp, nu i siktet mellan Ribakbáktis och Gàrdenvárris mindre fjälltoppar. Dessa skapar en barriär mot den högre liggande parallella dalgången Alisvaggi öster om Kamajokkdalen.
Naturen känns överhuvudtaget mycket närvarande denna dag. Björkskogen är vild och frodig. Det susar och fåglarnas läten är ett oupphörligt inslag.
Bara efter ett par kilometer stöter vi samman med en familj dalripor. De två vuxna fåglarna, som vi överraskar där de ligger alldeles intill stigen, ser snabbt till att gömma sin stora kull med ungar (7-8 stycken) i buskaget ett par meter snett framför oss. Sedan springer de i en halvcirkel framför oss till andra sidan stigen i en manöver för att försöka avleda vår uppmärksamhet från ungarna. Vi känner oss lite som upprymda inkräktare när vi fumlar med kameran och försöker gå vidare utan att skrämmas mer än nödvändigt.
Vandring längs med Kamajåkka
Fjällsidorna längs med Kamajokkdalen är ”kulliga” till karaktären. Vi skulle lika gärna kunnat vara på en vandring i Jämtlandsfjällen fastslår vi. Efter att ha gått igenom Rovvidievvá sommarviste och passerat sjön Gamajávri hittar vi en lämplig tältplats precis när vi börjar komma upp på kalfjället. Vi bestämmer oss snabbt för att slå läger, och det gjorde vi klokt i, för strax efter att tältet satts upp börjar det regna. När vi kommit in lagar vi middag i förtältet och somnar sedan snabbt till ljudet av dropparna mot tältduken. Tältmys när det är som bäst.
Till Unna Allakas
Nästa morgon/förmiddag går vi de sista 7-8 kilometerna till Unna Allakas-stugan. Vi har bestämt oss för att stanna för ett par vilodagar där. Vi är trötta efter fem dagars vandrande och det ska bli skönt att vila ryggarna och benen. Dessutom får vi ett stort behov av att tvätta och torka. Någonstans mellan de tre jokkar som bildats av Hoiganjohka, som samtliga måste vadas, halkar Hanna ned från en träspång och ner i ett hål med gyttja och vatten. Hon sjunker ned med mer en halva kroppen, vattnet går över midjan. Mitt rep kommer till användning, och hon lyckas med lite möda dra sig upp, blöt och lite skrämd. När vi kommer fram till stugan tar en trevlig stugvärd, Olle, emot och visar vart vi kan bo. Han slår även i en spik i väggen så att vi kan använda repet som tvättlina.
Vår tältplats, nära Unna Ullakasstugan
Unna Allakas betyder ”lilla höjden”. Nedanför stugplatsen, som ligger mycket vackert till uppe på en bergsås mitt i den breda dalgången, ligger ett par större kärnar, vilka ingår i ett sjösystem med sammanlagt ett tiotal större och mindre vattendrag. Vi går upp på lite höjd norr om stugan och ser ut över platsen – en sannerligen magnifik vy. Mellan kärnarna reser sig flera liknande bergshöjder, och därefter Ruovssuks södra bergsvägg som utgör en lite mäktigare vägg av det massiv som sammanhänger med urbergsgrunden man går på om man tar leden mot Riksgränsen (3). Allt är inramat av de sågtandsliknande topparna som pryder Storsteinsfjellet i väster. Mellan dess toppar, varav den högsta når 1 894 m, brer en enorm glaciär ut sig – Sealggajiekna. I väster, söder om ”Storstenen”, ger även Caihnavárris lite mindre topp (1 381 m) ett vackert intryck, som adderar till den storslagna vyns skönhet.
En plats med historia
Unna Allakas är en plats där historiens vingslag kan höras. Den nuvarande STF-stugan är byggd på 1960-talet, men den äldsta byggnaden, som idag fungerar som stugvärdsbyggnad, är från 1930-talet. Under andra världskriget användes denna stuga som bas för den väpnade delen av den hemliga norska motståndsrörelsen (”mil-org”) mot den nazistiska ockupationsmakten. Den sysslade huvudsakligen med underrättelsearbete, och var besatt av norska kommandosoldater, understödda både organisatoriskt och finansiellt av säkerhetstjänsterna i Sverige, USA och England. Dessa samarbetade med lokala samer, som arbetade som kurirer (4). Senare, i Hunddalshytta på den norska sidan, lär vi att ett anfall över norska gränsen genomfördes 1944, där målet var Cunojavrehytta. Den norska fjällstugan, som ligger bara några kilometer bort på andra sidan gränsen, hade ockuperats av tyska trupper och fungerade som en fälla, in i vilken desperata flyktingar lockades när de försökte fly över till Sverige. Hyttan brändes ned till grunden. Den hytta som ersatt den gamla byggdes på 1960-talet på initiativ från Narviks turistförening.
Inte många kilometer nordöst om Unna Allakas, längs med leden mot Riksgränsen, finns dessutom resterna av Sjangeli gruvby, belägen vid en gammal koppargruva. Brytningen pågick från 1600-talet fram tills sent 1800-tal. I den lilla gruvbyn, som ödelades under och efter kriget, fanns en stuga, kallad ”Slottet”. Denna fungerade som samlingsplats och uppehållsort för vandrare åtminstone en bit in på 1960-talet. Stugan ingick inte i STF:s nätverk, och därför transporterades ingen ved dit. Trots att besökarna var tvungna att samla ved för uppvärmningen långt ned på fjällets branta sida, var det ofta fullbelagt över Påskveckan, berättar en skrift (från Svenska Fjällklubben, i Hunddalshyttas bok- och magasinsamling). Vi hade planerat för en dagstur för att besöka Sjangeli, men dåligt väder fick oss att avstå.
I närheten av Unna Allakas-stugan finns också flera stengrunder till gamla byggnader. Vi hittar också vad som ser ut att vara en gammal rostig spis när vi sonderar terrängen. Senare får vi veta att detta är resterna efter gamla torvkåtor som uppfördes på 1800-talet i anslutning till gruvdriften i Sjangeli.
Framme vid riksgränsen mot Norge!
Över riksgränsen
På vår sjunde dag skiner solen igen och himlen ligger klarblå. Vi packar ihop, tar farväl av Olle, och beger oss vidare på leden mot Cunojavre och Norge. Snart passerar vi riksgränsens gulmålade röse, anlagt av den i övrigt helt obetydlige svenska kungen Adolf Fredrik, detta år 1763. Landskapet påminner om Sagan om Ringen, och vi vandrar i småkuperad terräng längs med Cunojavres fjällsjö. Vid dess östra sandstrand äter vi lunch och ligger och njuter i solskenet.
Sandstranden vid Cunijávris västra ände
Det blir en kort etapp idag. Hettan är stark, och vi har ingen lust att gå hela vägen till Losistua, som är vårt nästa mål. Istället slår vi läger i Norddalens högre del, tre kilometer öster om sjön 639 på en liten höjd. Precis när vi lagt oss till rätta på mjukt underlag får vi se vad vi gissar är en Pilgrimsfalk. Den seglar mäktigt alldeles ovanför oss på inte alltför hög höjd, ansatt av två fiskmåsar. Fiskmåsarna är tydligt uppretade, kanske för att den stora rovfågeln varit alltför nyfiken på deras ägg, och ansätter den med angrepp. Den stora fågeln viftar utan större problem bort angriparna när de ideligen störtar mot den, men är tydligt störd och fortsätter bort. På allt längre avstånd ser vi hur fiskmåsarna fortsätter sin motkampanj i fjärran.
Vacker utsikt från vår lägerplats
Från lägerplatsen hade vi mycket vacker utsikt mot topparna Lasevárri och Loasenjunni i väster, och i sydväst kunde vi blicka upp mot massivet Nuorjjovárri och skymta passagen in i den höga dalen Caihnavagge (även kallad Hackspettsdalen). Den går man in i om man avser att vandra söderut på leden mot Gautelisvatnet. Vyn över Norddalens lägre del var också mycket inbjudande.
Uppförsbacke till Losistua (”Losistugan”)
Till Losistua
Vandringen den återstående milen till Losistua, den norska turistföreningens fjällstuga i backen mellan Loasenjunni och Loasevárri, genomfördes under nästkommande dag – i tilltagande värmebölja. 26 grader i skuggan gjorde den tung. Mestadels gick vandringen på en grusväg som tar vid efter att ett vattenkraftverk passerats, och under den sista uppförsbacken, 1.6 kilometer lång, kokade våra huvuden. Bromsarna ansatte oss utan större avbrott. Vi drack förstås mycket, men det kändes helt rätt att stanna vid Losistua, om inte annat av säkerhetsskäl. Att bära tung packning i sådan värme är inte riskfritt, och man kan förstås drabbas av värmeslag. Vi stannade i stugan tills nästa dag, och festade loss med två lyxmiddagar på raken. Först köttbullar i brunsås med potatismos, därefter skinkost med Gran Padano-ost och spagetti!
Räkostpasta med Gran Padano – ett hett tips!
Nästa utmaning: Passet i Rienatvággi
Nästa dag bar det vidare mot vår nästa lite mer ordentliga utmaning för denna tur: passet i Rienatvággi. Genom passet går en rösad led som för mot sjöarna Leirvatnet, Sealggajávri och Doaresvággi. På kartan såg leden ut att vara exponerad, med bl.a. en vandring nedför från passet längs med Rienatcohkkas glaciärtunga. Informationen jag lyckats få fram inför turen på forumet Utsidan var knapphändig. Vi bestämde oss ändå för att pröva. Om förhållandena visade sig vara för dåliga eller svåra skulle vi alltid kunna vända. Vi hade inte brist på tid eller dagar.
Paus på släta klippor med utsikt över Losivatnet
Vi väntade tills efter klockan 4 på eftermiddagen för att undvika den värsta värmen. Men det var ändå varmt när vi började. Men ack så vackert. Kort efter stugan fick vi utsikt över Losivatnet och de omkringliggande topparna. Mycket kvarliggande isflak speglade det starka solljuset. En stor sandbank låg som en trappa ned i sjön vid viken mot Nihkevággi, en alternativ färdväg som för mot Beisfjord (där det finns lokal bussförbindelse med Narvik). Längs den östra sidan om sjön, där vi gick, utgjordes strandlinjen av släta klippor, sten och grus. Topparna Loasevárri, Nihkevárri och den på min karta namnlösa 1156 ramar in sjön på ett mycket speciellt vis.
Sikte upp mot vad vi trodde var passkrönet i Rienatvággi. I själva verket var det lika långt till det verkliga krönet, som låg uppe på 1 100 möh.
Vandringen upp i Rienatvággi började i dalens södra öppning. Snöförhållandena visade sig snabbt vara utmärkta för vandring. Trots värmeböljan lagom hård skare för att få grepp, men inte för att sjunka ner. Rienatcohkka-massivet, som utgör en del av det enorma Storsteinsfjellets västra sida, gav inpassagen en dramatisk karaktär tillsammans med Nihkevárri.
Efter ett par kilometer svängde så dalen brant uppför. Stigningen mot passkrönet började. De omgivande bergssidorna slöt sig alltmer som massiva väggar på båda sidor om oss, omkring 600 meter höga. En svindlande känsla infann sig när vi höjde våra blickar.
Att ta sig upp till krönet visade sig vara en stigning i två steg. När vi slutligen, efter mödosam vandring uppför på snöfält som trots utmärkta förhållanden gjorde stegen tunga, nått vad vi trodde vara passkrönet, står det klart att vi har minst lika långt kvar för att nå vad som verkar vara det verkliga passkrönet. Det visar sig stämma när vi väl når dit. Nu är klockan 22:30 och vi sätter oss på släta klippor och äter mat. Midnattssolen skiner på oss, och det är faktiskt fortfarande behagligt varmt och nästan vindstilla, trots att vi befinner oss på en rätt exponerad plats på ca 1 1oo möh.
Mycket lättare nedför!
Därefter bär det nedför längs med Rienatcohkka-glaciärens långa tunga. Glaciären reser sig mäktigt som ett monument, och det är en hisnande vy som är med oss hela vägen ned, som går på bra snö. Vi ser aldrig glaciärtungan, begravd som den är under snö, och den forsande jokken skymtar bara fram någon gång där den, brant forsandes, skurit sig genom snötäcket. Insikten om vilka krafter som kan röra sig under snön känns kuslig. Vi håller för säkerhets skull lite höjd för att inte hamna för nära vattendraget.
Till höger om oss reser sig Storsteinsfjellets nordvästra rasbrant. Monumentala massor av sten mycket brant staplade, och det går inte att helt slå bort tanken på risken för ett stenras.
Tältplats vid Leirvatnet
Ju längre ned vi kommer, desto mer vidgas vyn mot öster. Fram träder Leirvatnet. Storfjellet, på samiska Sealggacohkka, reser sig som en mäktig borg i bakgrunden, och ett parti av topparna har en taggig form. Har vi slutligen kommit till Mordor, frågar vi varandra på skoj. Vi letar rätt på en tältplats i den rätt steniga och mycket blöta terrängen och avslutar med varma koppen innan vi snabbt somnar. Vi klarade det.
Vy mot Sealggajávri. Storsteinsfjellets toppar reser sig högt i bakgrunden.
Vackert vid Sealggajávri
Ny dag, och vi väcks tidigt av morgonsolen. Vid halvåtta är det trettio grader i tältet, och det går inte att ligga kvar där inne. Frukost, nedpackning och avmarsch vid halvtio. Vi började med att vada jocken mellan Leivatnet och Sealggajávri. När vi sedan svängde upp mot Doaresvággi får vi en fantastisk vy mot Sealggajávris västra del. Över sjön, som sträcker sig långt där den ligger nedskuren mellan Ristacohkkas och Storsteinsfjellets branter i riktningen mot Oallavággi och Cunojávri, reser sig Storsteinsfjellets hökliknande toppar. Det är samma toppar vi skådat i bakgrunden från Unna Allakas – nu sedda från andra sidan. I riktning mot den färdväg vi tillryggalagt ser vi fortfarande Rienatcohkka-glaciären, framträdande ovanför det skarp nedskurna krön vi kommit från. Härifrån såg det omöjligt ut: Gick vi verkligen där? En storslagen utsikt. Vi äter lunch i den gassande solen (fortsatt 26 grader i skuggan).
Doaresvággi – vy bakåt i förhållande till vår färdriktning.
Vidare till Hunddalen: Doaresvággi
Vandringen fortsätter sedan genom Doaresvággi, som visar sig vara en mycket speciell u-dal. Isen har släppt av enorma mängder storblockig sten i dalens södra del. Smältvattnet bildar ett flertal jokkar och vi vadar 3-4 gånger på raken inom ett hundratal meter.
Till höger om vår färdväg, i dalens östra sida, reser sig en enorm rasbrant av grått berg, Ristacohkka. På västra sidan, till vänster om oss, står Gahpercohkka, också en mycket beskedlig klump ovanpå den grönklädda dalgrunden. Stenlandskapet mot denna gröna kontrast fascinerar, och vi slås av hur intressant det är att gå i fjällen, med ständig variation och rikedom, fortfarande efter 10 dagars vandring.
Lättvandrat på gräsängar i Doaresvággi
Terrängen är i södra delen av dalen kuperad, för att sedan plana ut. Vandringen de sista kilometerna till Hunddalshytta sker på lättvandrad och plan mark, bitvis på gräsängar. Vi når målet, och konstaterar att hyttan ligger dramatiskt placerad, med Vomtinden (1 495 möh), som en lisa för ögat.
Vyn mot Vomtinden från Hunddalshytta
Ristacohkka, sedd från Hunddalshytta
Dagstur från Hunddalshytta
På vår näst sista dag lämnar vi de stora ryggsäckarna i Hunddalshytta. Återigen tjänar Hannas miniryggsäck dagens syfte väl. Vi får ner både förstärkningsplagg, stormkök, mat och vattenflaska. Turen går upp till passet mellan Vomtiden och berget med det lustiga namnet Detasjementshøgda. Från mellan 900-1 000 höjdmeter skådade vi från vår utsiktsplats – släta klippor uppvärmda av solen i mitten av bergspasset – det imponerande Fagernesfjellet. Vid dess södra sida skymtade Narvik fram, och givetvis Beisfjorden. På andra sidan tecknade fjällen norr om Herjangsfjorden en avlägsen siluett. Ett makalöst landskap. Även fjällen söderöver fick jag en skymt av då jag gick upp på en av Vomtindens avsatser. Därunder låg Stubblidalens branta backe ned mot Beisfjord.
På väg upp i passet mellan Vomtiden och Detasjementshøgda. Gahpercohkkas strutliknande topp i bakgrunden.
Narvik skymtar på bilden som en liten prick till vänster nedanför Fagernesfjellet vid Beisfjorden
Dagsturen var en enkel utflykt, och kan varmt rekommenderas för andra besökare av Narviksfjällen. Ungefär fyra timmar fram och tillbaka till Hunddalshytta. Vyn bakåt mot Gahpercohkkas strutliknande topp under stigningen till passet var mycket vacker. (Denna topp ska för övrigt vara enkel att bestiga till fots med utgångspunkt i Doaresvággi.)
Avslutning i Katterat
Den avslutande turen ned till Katterat var ingen svårighet. Den vackraste vyn har man inledningsvis bakåt i förhållande till vår färdriktning. Sammanfattningsvis var det lite drygt en mils vandring på grusväg tills man kommer fram till den gamla stationsbyggnaden, där vi slog upp vårt tält. Nästa dag kom tåget, och vips var vi tillbaka i Stockholm.
För den som vandrat lite i Abiskofjällen och kring Riksgränsen, och som lockas av mer av sevärdheterna i trakterna, kan en vandring i Narviksfjällen varmt rekommenderas. Topparna är spetsigare och landskapet har en speciell dramatik. De norska stugorna – hyttorna – är också mycket trivsamma. De är besörjda med el från sol- och vattenkraft, och de innehåller alla mjuka sköna soffor i de gemensamma vardagsrummet, vilket skapar en ”hjemmekoselig” stugatmosfär. Nyckel beställer man från norska turistföreningens webbshop, och som medlem i STF har man rabatt på boendet (i Hunddalshytta bor man för 200 norska kr/natt.)
Man kan känna sig väldigt liten i naturen. Här i Detasjementshøgdas rasbrant nära Hunddalshytta.
Noter/kommentarer
(1) I själva verket är sträckan upp till Låktatjåkka antagligen längre: I Sverige, till skillnad från i Norge, brukar längden för olika etapper vanligtvis anges utifrån mätning mellan olika punkter på karta. Beaktas antalet höjdmeter som ska tas blir den verkliga sträckan längre.
(2) Nordkalottleden, som börjar (eller slutar) i finska Kautokeino respektive Kvikkjock (Sverige) eller Sulitjelma (Sverige/Norge) sträcker sig omkring 800 km. Beslutet om en landsöverskridande led beslutades om på ett möte i Finland 1984, och 1987 var Nordkalottleden iordningställd med renoverade stugor och spångade/rösade leder. Få svenska vandrare går den, men den är tydligen populär i tyska bergsturist-kretsar. Den informationen, som åtminstone inte finns på Wikipedia, kommer ur en bok ur Hunddalshyttans lilla bok- och magasinsamling, som visade sig vara en källa till mycket kunskap om de lokala omgivningarna.
(3) En kort sammanfattande beskrivning av etappen mot Stuor Kerpel och Riksgränsen/Katterjåkk finns i en tidigare artikel här på bloggen, se Tarfala, Nallo, Vistas och Alesjaure mot Riksgränsen. Den är annars beskriven i Claes Grundstens guidebok. Leden är inte rösad, man följer istället kryssmarkeringar för vinter-/skoterleden.
(4) Den intresserade uppmuntras lyssna på P3-dokumentären ”Operation Sepals: CIA i Norrbotten”.
Fjällvandraren 