Begravda i himlen

Begravda i himlen

Jag har en lite konstig fascination för dödsmättade äventyr på hög höjd. Det är ett mycket distanserat förhållande, bergsbestigning och höghöjdsalpinism är inte något jag själv är särskilt intresserad av, även om vackra vyer är en storslagen upplevelse. Men det behöver man ju inte riskera livet för om man säger så.

Hur som helst tycker jag på nåt sätt att det är intressant att läsa om dom människor (mestadels män kan väl tilläggas, höghöjds-klättrarkretsarna verkar vara en överlag manlig klubb för inbördes beundran, även om en del säkert ändrats där också på senare år) som satsar sina liv på att försöka nå upp på en svårtillgänglig bergstopp. Och som dör. Jag har också sett en del film på temat. Touching the void, filmen om två brittiska klättrares försök att nå en mytomspunnen topp i Anderna, och den osannolika historian om hur en av dom i slutändan lyckas kravla sig ut ur glaciärsprickan han ramlade ned i och överleva, är en favorit. Andra filmer på samma tema som kan rekommenderas i förbifarten är Nanga Parbat, om den legendariske alpinisten Rudolf Messners och hans brors ödesdigra försök att klättra berget med samma namn, och North Face, om en annan tragedi på berget Eiger i Alperna under 1930-talet.

Nåväl. Det var inte så länge sedan jag läste Thin Air, därJon Krakauer beskriver en katastrofal olycka på Mount Everest. För ett tag sedan, efter att ha sett den något kaotiska filmen The Summit, läste jag ytterligare en bok på temat, Begravda i himlen av Peter Zuckerman och Amanda Padoan. Precis som The Summit handlar den om en omfattande olycka på ”dödens berg” K2 år 2008, då 11 av 25 klättrare som försökte sig på att ge sig upp på toppen omkom.

Egentligen var olyckan 2008 inte så extraordinär när man tänker efter. Drygt 300 klättrare har hittills nått toppen, och ett 80-tal har dött när de försökt. Dagens statistik gör gällande att 1 av 5 klättrare på berget förolyckas. Ja, ni hör ju hur dum idén är.

Boken gör hur som helst ett väldigt bra jobb i att skildra historien innan och omkring den expedition slutade olyckligt. Framförallt får läsaren följa två sherpas, Chhiring Dorje och Pasang Lama, och ta del av deras livshistorier. Och det är detta perspektiv som gör boken mest intressant. Det är framförallt en berättelse om kampen mot fattigdom, från bergsbyarna i Himalaya till den överbefolkade slummen i Kathmandu. Läsaren får veta en hel del om de komplexa relationer som uppstått mellan olika etniska minoriteter i Himalaya som ett resultat inte minst av den koloniala historian. Klättringen som de båda männen försörjer sig på har givetvis en central plats i boken, men den handlar i grunden om fascinerande livsöden, och vem som helst kan nog ha behållning av den. Men visst, det handlar också om ett gäng galna klättrare från ett antal olika länder som idiotiskt nog ska ge sig på att försöka bemästra ”det grymma berget”. Och så går det som det går. Det är sannerligen en tragedi, och inte så lite dramatisk. Inte minst avsnittet där Chhiring och Pasang hänger fast på en bergsvägg utan isyxa väntandes på döden, och om den extraordinära räddningsaktionen för att få ned dem, gör det till en nagelbitare.

Kort och gott, klart läsvärd för dem som gillar sånt här, och antagligen något av det bättre som skrivits i genren.

Kategorier: Litteratur | Lämna en kommentar

Inläggsnavigering

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: