Vandring i ett blött, vilt Sarek (del 1)

Jag har länge, allt sedan jag började vandra mer regelbundet, drömt om att genomföra en Sarekvandring. Den här sommaren blev det alltså dags att ta steget och förverkliga den. Under semestern spenderade jag två veckor i och omkring Sareks nationalpark. Under första delen av vandringen, första veckan, vandrade jag med min vän Hanna, och då huvudsakligen på Kungsleden mellan Kvikkjokk och Saltoluokta. Under den andra delen av vandringen, andra veckan, vandrade jag ensam och tog mig an tre av Sareks dalar. Målet var att gå i Basstavágge, Álggavágge och Njoatsosvágge för att den vägen återvända till Kvikkjokk. Den andra delen av turen blev en av de mer krävande och äventyrliga turer jag någonsin genomfört, främst p.g.a. svåra väderförhållanden och högt vatten. Mer om det i del 2. I det här inlägget, del 1, berättar jag om första veckan!

Jag och Hanna anlände till Kvikkjokks fjällstation lördagen den 25 juli, efter en gemytlig tågresa i liggvagn från Stockholm. Vi var framme i Kvikkjokk vid lunchtid. Efter att ha införskaffat ytterligare lite proviant (bl.a. lite torkat och kryddad kött, gott som snacks) gav vi oss av. Uppför och norrut på Kungsleden i riktning mot dagens etappmål: sjön Stuor Dáhtá som ligger ca en mil upp från Kvikkjokk. Med en startpackning på 11 respektive 13 kg gick vi relativt lättpackade. Omkring 200 höjdmeter tog vi under stigningen, och det blev en lagom start för oss båda. Vädret var dessutom helt ok. Lite molnigt och någon liten regnskur, men överlag soligt och vackert.

Vid Stuor Dáhtá hittade vi en vacker tältplats på en liten utstickande holme. Det var förvisso en våtmark, och plätten där vi slog upp tältet var rejält fuktig. Men det var inget vi led av. Från tältplatsen hade vi vacker utsikt mot Terrakaisemassivet, och kvällssolen fick barrskogen på Tjoalltas sluttning norr om sjön att skina i frodiga gröna nyanser. Mot den bakgrunden avnjöt vi vår första middag under gott mod.

Under natten regnade det kraftigt, och det var inte utan att vi blev lite oroade apropå den våtmark vi slagit upp tältet på. Men tältet vi hade med oss (mitt HB Nammatj) kan man som vanligt lita på. Inte en droppe släpptes in.

Under nästa dag fortsatte vandringen genom skogen. Nu under stenigare och mer kuperade förhållanden än första dagen ska det sägas, och det var relativt krävande. Lunch intog vi i Pårtestugan, där vi betalade en besöksavgift till stugvärden. Efter lunchen tillryggalade vi de sista kilometerna innan uppstigningen på kalfjället på Suobbatjåhkkås sydöstsida. Nu var vi inne i nationalparken, och det var skönt att komma upp ur skogen. Vyn mot Tjaktjajaure i väster var dessutom mäktig.

Dessvärre var regnet snart över oss, och det mulnade på ordentligt. Vi hade tänkt att fortsätta och slå upp tältet på fjällets östra platå, nedanför toppen Bårddegiehtje. Det var ursprungsplanen. Istället inkvarterade vi oss i raststugan Jågge, där vi tillsammans med fyra andra vandrare (en fransman, ett tyskt par och en svensk äldre kvinna) spenderade natten. Det tyska paret ramlade in sent på kvällen, omkring 11 på kvällen, De var helt genomblöta. De hade gått från Abisko utan regnkläder och utan vattentäta skor!

Regnet fortsatte sedan under hela natten och förmiddagen nästa dag. Jag och Hanna var nere vid Laitaure och roddbåten lagom till lunch. Det låg bara en roddbåt på plats, och vi gjorde därför uppehåll och väntade på fler båtar (när det bara finns en båt måste den som vill över ro över och hämta en båt från andra sidan, detta då det alltid måste finnas minst en båt på varje sida, vilket betyder tre roddlängder…). Vi åt lunch i raststugan i sällskap med två äldre bröder i femtioårsåldern från Holland. Den ene av dom berättade att han varit i Sarek 18 gånger. Mycket rutin där!

Roddturen över till Aktse vållade inga problem. Sjön var relativt lugn, och det var inte svårt att följa leden, utmärkt med bojor. Sikten in mot Rapadalen, präglad av dvärgberget i dalens mitt, Nammatj, och Skierfes imponerande bergvägg i mörkblå kontraster mot den regntyngda bakgrunden skapade en särskild känsla. ”Äntligen här” tänkte jag.

Väl framme vid Aktsestugan betalade vi tältavgift och slog läger. Makrill, chokladkaka och öl blev en utsökt middag, och vi passade på att duscha i fyragradigt vatten. Fjällyx kan man väl kalla det. Efter en avslutning med behövligt värmande Minestronesoppa sov vi mycket gott.

Den kommande dagen bjöd på fint väder med solsken och relativt lite molnighet. Det passade mycket bra, eftersom vi bestämt oss för att bestiga Skierfe och få den legendariska vyn därifrån över Laitauredeltat. Det är en av den svenska fjällvärldens mest välkända och fotograferade vyer. Givetvis var den mycket grannare i verkligheten. Vandringen från Aktse var för övrigt mycket fin, med vacker utsikt söderöver mot berget Tjahkelij.

Vi passade på att klättra upp på ett jätteblock, och tog det överhuvudtaget ganska lugnt. Vi hade ju dessutom släpat med oss packningen, eftersom vi avsåg att slå läger på andra sidan Skierfe.

Väl upp på toppen av klipphyllan njöt vi ohämmat i åtminstone trekvart. Vyn över deltat nedanför var som redan sagts oerhört vacker. Man kan ägna sig åt sämre tidsfördriv än att studera hur floddeltat som mynnar ut i Laitaure-sjön utvecklar sig i ett intrikat nät av huvudfåror och sidofåror som ligger mellan sandbankar och våtmarksområden.

Utsikten in mot Rapadalen var en vy för sig som bara den hade berättigat toppturen. Här möttes bokstavligen berg och gröna dalar, med det mäktiga massivet Gådoktjåhkkå i bakgrunden. På bilden ovan lyckades jag fånga denna imponerande vy tillsammans med en flock rovfåglar som gled på vindarna i ett vackert samspel. Sammantaget var den här dagen den absolut vackraste under första veckan, och min och Hannas gemensamma vandring.

Under den följande dagen hade vädret övergått i molnighet. Jag och Hanna hade ytterligare en extradag till vårt förfogande och valde att behålla vårt basläger på slätten Tjasskávárásj, väster om Skierfe. Vi gick på dagstur. Målet var att få se lite mer av vyn in mot Rapadalen. Vi tog oss upp efter lite möda till Suorkitjåhkkås topp (1214 m). Där vidgades också vyn, och i mörka toner kunde vi se Stuor Skoarkki och Låddebákte skymta fram längst in i dalgången, där Rapadalen kröker sig och möter Sarvesvágge. Mest minnesvärt i det rätt gråa vädret var dock mötet med två rovfåglar (tror det var pilgrimsfalkar) som satt på stenarna och vakade nära vårt basläger.

Den kommande kvällen kom ovädret. Regnandet började vid halvniotiden och tilltog under natten med allt större kraft. Hård vind med kraftiga vindbyar ackompanjerat av ett konstant ihärdigt regnande som ömsom smattrade, ömsom piskade hårt mot tältduken, höll oss vakna större delen av natten. Vid ett tillfälle, jag tror klockan var omkring halvfyra, fick jag ta på mig och gå ut och förankra tältet ytterligare efter att vinden slitit upp en av tältpinnarna. Tältet stod dock pall.

Den kommande dagen fortsatte nattens oväder i oförmildrad styrka. När vi till slut gav oss av, med sikte på att ta oss till Sitojaurestugorna, gjorde vi det under ett litet regnuppehåll. Men kort efter att vi börjat färden tilltog regnet återigen, och vandringen på Njunjes norra sida längs 900-metersnivån, i motvind och piskande regndroppar, går inte till historien som en av de mer minnesvärda.

Strax efter att vi kommit på Kungsleden igen, med ett par kilometer kvar till båtplatsen vid Sitojaures södra strand, kom vi dock in i mycket vacker fjällbjörkskog. Det är inte alltid vandrare njuter av skogen när de går på fjällvandring (”den kan man ju se hemma” som man brukar säga), men den här fjällbjörkskogen, söder om Sitojaurestugorna innan Svinnjes raststuga och båttransporten, är en av de finare jag gått i. Karg, vild och grönskande.

Väl framme vid båtplatsen hade vi lite tur och tajmade STF:s båttransport. Skönt att slippa ro, för vågorna gick rätt höga på Sitojaure och det hade betytt en ansträngning som jag gärna slapp. Definitivt värt pengarna det kostade. Och avslutningen på dagen, med ost- och broccolisoppa (med extra ost och makrillmacka samt whiskey i glasen) var fin.

Det var i Sitojaure jag fick lite funderingar och second thoughts kring min planerade fortsatta del av vandringen. Vädret hade överlag varit relativt oförlåtande, och vattennivåerna därtill höga. Stugvärden bidrog till min osäkerhet genom att berätta en skräckhistoria om en man som förolyckats i Basstavágge för tio år sedan då denne ramlat ned i en glaciärspricka efter att ha sökt sig uppåt för en säkrare övergång då jokken varit för strid. Att jag dessutom tagit ut alldeles för lite kontanter, vilket skulle komma att behövas för båttransport över Sitojaure till Rinims sameviste, gjorde att jag var beroende av att kunna få ut kontanter i Saltoluokta. Mer än ett osäkerhetsmoment alltså. Hur skulle jag ro detta i land, och var inte det jag skulle ge mig ut på i själva verket lite väl farligt? Osäkerheten störde sömnen den natten.

Min och Hannas sista gemensamma vandringsdag gick dagen därpå vidare längs Kungsleden upp till Saltoluokta. Vädret hade slagit om, och nu var det åter vackert med sol. Vandringen genom den breda u-dalen Avtsusjvagge var lättsam och rofylld. Vi avslutade vår gemensamma tur med en trerättersmiddag på Saltoluokta fjällstation.

Dessutom lyckades jag få tag i både kontanter och i en same i Ribákluokta som telefonledes kunde berätta att andra som gått i Basstavágge nyligen klarat sig utan att ramla ned i vare sig glaciärsprickor eller strida jokkar. Jag ställde in mig på att fullfölja planen. Efter att ha plockat ut mitt Akto-tält, ditsänt med Bussgods, började jag vid gott mod den följande morgonen vandringen tillbaka mot Sitojaure och Ribákluokta efter att ha sagt adjö till Hanna. Färden som markerade starten på andra delen av mitt äventyr hade börjat.