Vandring i ett blött, vilt Sarek (del 2)

CIMG1508

Så var jag alltså på väg. Det där med att ge sig ut på ensamvandring är lite speciellt. Den första timmen eller så brukar alltid en viss ångest göra sig påmind, åtminstone hos mig. Känslan av att ge sig ut med endast sig själv som sällskap ger mycket tid för självreflektion.

Genom åren har just inledningen på mina ensamvandringar ofta betytt att saker som påverkar mig mycket i livet kommer upp till ytan. Och jag har då tid att gå till botten och bearbeta tankarna. Då blir det efter lite grubbel lättare att släppa tankarna och gå vidare. Där någonstans brukar lugnet infinna sig, och det brukar kunna bestå och göra ensamvandringarna till en närmast meditativ upplevelse. Men det har inte alltid varit en lätt, eller för den delen glädjande, resa i alla avseenden. Just den reflektionen var så mycket lättare att göra i år. För nu var jag fylld av starka positiva känslor. Det var glädje över livet, över nya utmaningar och över ett par livsval jag gjort nyligen.

Och glädjen över att vara i fjällen så klart. Över att vara på väg att genomföra planen. Efter att ha fått ut kontanter till båttransporten, skaffat mig lite mer information och rustat mig lite mer mentalt (i färddagboken står det bl.a. ”Är inställd på att vända om det krävs”) var det ju inte så mycket att orda om. Nu fanns ingen oro, utan mest en känsla av spänning över att gå rakt in i Sarek, bland det vildaste som åtminstone det här landet har att bjuda på.

Den första etappen, mot Ribákluokta, varifrån jag skulle få båtskjuts över Sitojaure till Rinims sameviste, var mest en transportsträcka, och en återupprepning av gårdagen. Jag gjorde den på mycket lätta ben. Efter en veckas uppvärmning och trerättersmiddag i Saltoluokta kände jag mig oerhört stark i kroppen, och packningen på 17 kg kändes lätt att bära.

CIMG1415
Vid Rinims sameviste.

Båttransporten till Rinim gick enligt plan. Jag fick trevligt sällskap av chauffören, Mikael som berättade att han vuxit upp i Rinim där hans föräldrar fortfarande bor kvar. Efter att ha nått Rinim slog jag upp tältet efter ett par kilometers vandring upp längs med Dágartjåhkkås västra sluttning. Det blev lite soppa och hårdbröd med makrill i tomatsås, min standardmiddag för den här turen, innan det blev dags att sova.

CIMG1429

Nästa dag tog jag mig an Basstavágge (Pastavágge). Den etappen gick över förväntan, åtminstone beträffande svårighetsgrad. Förutom Lulep Basstajiegnas jokk behövde jag inte vada, och det vadet var inte särskilt svårt. I övrigt kunde jag använda flera snöbryggor som låg kvar över de övriga jokkarna. Vädret var dessvärre grått under hela dagen, och jag fick aldrig uppleva topparna som omgärdar den mycket karga och högalpina storslagenheten som dalen är känd för. Mest minnesvärt var nog mötet med en järv. En sådan har jag aldrig sett i verkligheten förut.

CIMG1428

Vandringen gick sedan förbi Bierikjávrre och vidare i riktning mot Skárjá. Jag slog upp mitt tält någon dryg kilometer från Mikkastugan (som är en enkel raststuga med satellittelefon som kan användas för nödanrop). Dalgången där, i vilken högre delen av Rapadalen möter och övergår i Àlggávágge, Guohpervágge och Ruohtesvágge, är grann, och även om jag såg den i grått väder gjorde den intryck. Sittandes i tältet hade jag sikten mot ingången till Rapadalen och Snávvavágge och Rapajåhkå, som ringlade vackert i dalgången. Det måste vara en fantastisk plats i solsken.

CIMG1437
Utsikt mot Bierikjávrre, kort efter att ha lämnat Basstavágge.

Tredje dagen på min ensamtur var ordentligt krävande, både fysiskt och mentalt. Ovädret höll i sig, och med västliga Atlantvindar var det tydligt att regnmolnen fortsatte att trycka sig in i dalarna. Dagens mål var att ta sig vidare uppför i Álggavágge, och jag kunde från min tältplats se hur ingången till dalen var belägrad av ett tjockt regnmoln.

CIMG1458

Efter att ha stannat kort och gått på dasset vid Mikkastugan fortsatte färden längs med Skárjátjåhkkås sydsluttning. Här blev det tufft. Det var upp och ned på skrå över sten och genom videsnår. Någon ordentlig stig hittade jag aldrig, endast temporära djurstigar fanns att nyttja (trots stigen som markerats på kartan). Det tog på krafterna. Att regnet tilltog i styrka och piskade i ansiktet var också försvårande. Mina fleecevantar var snart genomvåta, men vinden var kall och att ta av dem var inget alternativ. Ett par Gore Tex-vantar kanske inte vore en så dum investering trots allt.

Vadet över Guohperjåhkå var inte farligt, men smärtsamt kallt. När jag väl kommit över var det dags att fylla på depåerna och jag tryckte i mig en rätt smaklös frystorkad Carbonara-rätt.

Sedan fortsatte turen upp i Álggavágge under tilltagande regn. I Fredrik Neregårds guidebok står det att dalen är lättvandrad. ”Rätt tuff för att vara lätt” har jag skrivit med en något syrlig underton i mina dagboksanteckningar. Att det regnat så mycket betydde dessutom att allt kändes som en enda stor våtmark. Regnvädret och dimman, som dolde de förmodat vackra topparna som omgärdar Àlggavágge, satte förstås sin prägel på sinnesstämningen.

Men även i allt detta regn och rusk fanns förstås fina stunder. I dagboken har jag noterat det vackra gräslandskapet jag passerade kort innan jag kom till Álggajávrre. Liksom vackra höstfärger på slänterna i det regntunga motljuset.

Vadet över jokken från Vattendelarglaciären var av det lite tuffare slaget. Forsen var stark och det kändes inte helt tryggt trots att vattnet inte gick högre upp än till knäskålarna. När jag kom fram till det som blev min lägerplats, ovanför Álggajávrres norra strand, var jag trött. Jag hade gått i sammanlagt närmare åtta timmar för att tillryggalägga omkring två mil, vilket får sägas vara väl godkänt i den svåra terrängen.

I färddagboken har jag som avslutande kommentar till tredje dagen skrivit att jag ”[f]örväntar mig fortsatt hårt väder imorn, vädergudarna tycks ha fällt sin dom över denna tur för länge sedan”. Med tillägget ”Trots allt behållning. Känner mig mentalt mycket stark, och gillar kampen. Emellanåt.”

CIMG1463
Vädret spricker upp, vackert vid Álggavágge.

Därför var det förstås en fantastisk känsla när vädret slutligen slog om på morgonen till fjärde dagen. När jag öppnade tältet såg det ut som att det skulle bli ytterligare en molnig dag, men någon gång vid halvtiosnåret började det trots allt spricka upp, och i takt med att solen steg skingrades den sista dimman. Det blev fullständigt klart, utan ett moln på himlen. Allt kändes plötsligt mycket lätt.

CIMG1470

Turen började med ett besök vid Alkavare kapell. Blev nästan religiös på kuppen. Kapellet är en enkel men vacker stenbyggnad med ett välvårdat högtidligt inre och nytjärat tak. Här hålls alltså en och annan gudstjänst fortfarande. Men jag var helt ensam på platsen.

CIMG1474

Betagande var förstås omgivningen. Sjön Álggajávrre låg vackert nedanför och speglade Sarvestjåhkkås toppar. Och det var nästan så att jag ville gå tillbaka, och se Álggavágge i dagens ljus. Att döma av övre delen är den ju strålande vacker. Jag tänker att Sareks skönhet främst består i dessa dalgångars utformning. De närmare 600 meter höga väggarna upp till kammarna som spänner över bergsmassiven som omgärdar dalgången i Álggavágge förde tankarna till Vistasvágge i Kebnekaisefjällen. Kanske inte helt osökt, i någon guidebok pekas den sistnämnda dalen ut som den dalgång i Kebnekaisefjällen som mest påminner om dalgångarna i Sarek. Nåväl.

CIMG1475

Jag fortsatte min tur över Álggajávrre, där jag fick ro tre vändor för att säkra så att det fanns båtar på båda sidor av stranden. Det var inga problem eftersom det rörde sig om en kortare roddtur. Sedan fortsatte jag söderut längs 900 meterskurvan i riktning mot Njoatsosvágge. Tog lunchrast efter ytterligare några kilometer. Och vilken rastplats det var. Hänförande vacker utsikt in mot Sarvesvágge. Jiegnatjåhkkås topp på 1 886 m reste sig mäktigt i vyns mittpunkt, och snett bakom till vänster kunde jag skymta även 1 850 m-toppen. Om jag nu tolkade kartan riktigt. Det blev sammantaget en dryg timmes lunchrast, mycket trevligare än de betydligt mer tidsekonomiska raster jag tagit de föregående dagarna.

CIMG1484

Vandringen fortsatte sedan på lätta ben. Hela den här dagen var överhuvudtaget fantastisk. Jag gick och njöt ohämmat mest hela tiden, och bara tog in omgivningens storslagenhet. Vandringen upp mot Njoatsosvágge gick på mjuk gräshed liggandes ovanpå uppressad berggrund som på sina håll skjuter rakt upp i luften. Geologin här, i gränstrakten mellan Sareks mer dramatiska fjällområde och Padjelantas mer vidsträckta, ger vittnesbörd om den våldsamma process som en gång gett upphov till bergskedjans utseende.

De mindre småsjöarna innan passkrönet till Njoatsosvágge, Tjåggnårisjávrásj och Skiejákjávrásj var även dom en lisa för ögat, vilka tyvärr inte fick någon rättvisa av kameran. De var till större delen istäckta, vilket alltid är en speciell upplevelse i solsken.

CIMG1496

Den största behållningen under hela turen fick jag sedan, då jag steg över passkrönet och såg in i Njoatsosvágges förtjusande högre del. Vilken makalös vy! Utsikten över sjön Alep Njoatsosjávrre (se bilden ovan), den första av de tre sjöarna som ska passeras, var hänförande. Renar gick på bete nere vid sjöns västra strand på en äng beströdd av stenar som rasat från Vássjábakktes brant. Vássjábakkte är giganten som reser sig som en nästan lodrät vägg över dalens södra sida, till höger i bilden. Tillsammans med Tjågnåristjåhkkå på norra sidan ramar dessa berg in dalöppningen på ett väldigt grant vis.

CIMG1503

Avslutningen på dagen blev lite dramatisk. Efter att ha gått till Alep Njoatsosjávrres södra ände, under en kortare paus mellan den och nästa sjö (Gasska Njoatsosjávrre) hörde jag ett våldsamt dån. Minns att jag hann tänka att ”det måste vara ett stridsplan” innan jag förstod vad det var. Ett rätt ordentligt stenras från Vássjábakkte. Trots motljus (solen var precis i linje med stenraset, se bilden ovan) kunde jag notera hur stora stenbumlingar studsade ned i våldsam fart och landade endera på snötäcket ovanför stranden, endera i sjön. Mäktigt. Kort efter att det lugnat ned sig något kom så ytterligare ett stenras från samma plats. Skönt att vara på behörigt avstånd! På bilden syns ett moln av damm efter raset, ett moln som sedan snabbt drogs upp av fjällvinden över passkrönet och vidare.

CIMG1517

Som tältplats valde jag ett ställe efter den tredje sjön, Lulep Njoatsosjávrre. Den var väldigt vacker, och jag fick ta del av en vacker solnedgång.

När jag vaknade upp nästa dag kunde jag konstatera att det fantastiska vädret från gårdagen dessvärre var bortblåst. Nu var det relativt grått igen, även om det åtminstone inte regnade. Nu skulle jag ta mig igenom Njoatsosvágges lägre del. Det visade sig bli den besvärligaste och tuffaste etappen på hela resan, och faktiskt det mest krävande jag gjort någonsin i fjällen. Jag började vandringen kl.9 på morgonen och avslutade vid 19:30 på kvällen, och var vid det laget rejält slut.

CIMG1501

I mångt och mycket var dagen en utdragen mental kamp. Videsnår, ogenomtränglig björkskog och stora våtmarksområden avlöste varandra som hinder som måste övervinnas. Det var aldrig lätt. Någon enhetlig stig fanns inte att tillgå. Den dryga milen från min tältplats och fram till renvaktarstugan på Tjievrras västra sluttning var oerhört tuff.

Det första vadet, över Luohttojåhkå, var det svåraste under hela turen. Det var tydligt att gårdagens vackra väder bidragit till ordentligt höjda vattennivåer. Jag var först ut i jokken på ett ställe, men tvingades vända halvvägs då jag insåg att det inte skulle gå. Frustrerande och krävande, ingen lön för mödan där.

Lite längre ned gjorde jag efter visst vacklande ett nytt försök. Det var svårt att bedöma jokkens djup, då det grumliga glaciärvattnet gjorde det omöjligt att se botten. Halvvägs ut var det också tydligt att det här skulle bli tuffare än jag tänkt. Kyleffekten, som gjorde att mina ben började domna, var också påtaglig. Stod i valet och kvalet att vända, men hade bara ett par, tre meter kvar, och var tvungen att fatta ett beslut.

Här, där jag nu stod lite mer än halvvägs över, var jokken så strid att jag inte kunde få ner staven och känna botten. Vattennivån var hög, en bit över knäskålarna. Det var nu jag gjorde jag vad man kanske skulle kunna kalla en ”jävlar anamma”-bedömning. Nästa steg skulle bli det mest avgörande. Jag skulle inte kunna stå kvar där, men genom att snabbt ta ytterligare steg borde jag ändå, med stöd av jokkens eget tryck, kunna komma framåt lite ytterligare, vilket skulle räcka för att nå andra sidan.

IMG_0982

Den bedömningen höll, men övergången gjorde mig skärrad. Det var på gränsen. Vattnet forsade upp mot midjehöjd. Hade jag inte varit ensam, och haft ansvar för någon ytterligare, hade jag definitivt tagit det säkra före det osäkra och vänt. Nu blev det som det blev, och det gick bra som tur var. Men jag kände mig ändå lite lätt illa till mods. När man är ensam har man alltid ett avgörande ansvar för de beslut man tar, och man är mer utsatt om olyckan skulle vara framme. Då gäller det förstås att vara extra försiktig. Jag hade just gjort ett val som absolut kan kritiseras som dumstridigt. Men det gick, och jag kom över helskinnad.

I det här vadet pajade jag dessvärre kameran. Därför blir det inte många bilder från Njoatsosvágges lägre del.

Även nästa vad, över jåkkarna Skajdasjjåhkå och Bálgatjåhkå, var besvärliga. Här gick vattnet upp till midjehöjd genom hela vadet. Men jokken var inte strid på samma sätt som i Luohttojåhkå, och det var aldrig farligt.

Efter vadet över Luohttojåhkå var byxorna, som jag (tillsammans med kamera och allt) dumt nog behållit på i tron att vattnet bara skulle nå dryga knähöjd, fullständigt genomvåta. Jag fick gå resten av vandringen i shorts, underställ och regnbyxor. Snart var även kängorna genomblöta, men det fick jag leva med.

IMG_0981

Sammanlagt gjorde jag den första milen i Njoatsosvágges lägre del på 6 timmar, med ca 25 minuters sammanlagd rast inräknad. Siktade hela tiden på delmål och kämpade mentalt. Svordomarna haglade här och var, som när jag t.ex. irrat in mig i en alldeles för tät björkskog och var tvungen att retirera för att söka mig längre ned. Att jag gjorde drygt 1½ km i timmen säger väl en del om förhållandena. Bilden ovan är tagen mitt i färdvägen med min mobilkamera, och som ni ser är stigen inte alltför tydlig!

IMG_0987

Stigningen upp på kalfjället, efter kort lunchpaus vid renvaktarstugan, gick i rätt stark motvind och en del regn (som tur var inte särskilt hårt). Det var inte helt enkelt att navigera mellan småtopparna uppe på kalfjället. Inte minst dimman gjorde sikten begränsad. Behövde dock aldrig gå på kompass, kryssmarkeringar och små rösen här och var bäddade för det.

IMG_0991

Efter ytterligare ett par timmars vandring tog jag mig slutligen över den sista jokken, Sähkojåhkå, via ett hopp över en spricka i en för övrigt kompakt snöbrygga. Ett par kilometer från Påreks sameviste slog jag upp slutligen upp tältet. Klockan var närmare åtta på kvällen, och jag hade genomfört en etapp jag sent kommer att glömma. Den natten sov jag tungt.

Behållningen då? I färddagboken har jag kommenterat den så här:

”Överlag avskräckande. En mental kraftansträngning jag aldrig skall gömma. Men absolut lärorik (gällande tuffa vad och forsar: ta inte onödiga risker!). Positivt ändå för självförtroendet. Vyn över Njoatsosvágge från Tjievrras västra sluttning var också häftig. Där fick jag helhetsbilden över dalen, från den höga delen med sjöarna jag passerade igår och nedåt, där dalen kröker och blottar det svårgenomträngliga område som idag forcerats. Synd att vädret bara medgav allt detta i mörka nyanser.”

CIMG1335

Sista dagens vandring, de dryga 20 kilometerna ned från Pårek till Kvikkjokk, var i jämförelse med vandringen genom Njoatsosvágge rena söndagspromenaden. Började vid 9-tiden och var framme redan vid 14:30. Gjorde mer än 4 km i timmen. Välspångat och lättvandrat med mycket nedförsbackar. Väl framme vid Kvikkjokk hade jag tur och lyckades få en bädd. Återstoden av dagen proppade jag i mig choklad, chips, drack god öl, och avslutade med välsmakande middag.

Några avslutande utvärderande kommentarer i färddagboken förtjänar att citeras:

”Detta har tveklöst varit den tuffaste turen hittills. Jag har gått 8-10 timmar om dagen i överlag krävande och oerhört blöt terräng. Mer behållning av Sarek får man nog under torrare förhållanden, och jag vill gärna återvända. Gårdagen går till historien som den tuffaste etapp jag någonsin tillryggalagt. Dagen dessförinnan som en av de mest njutningsfulla.”

(…)

”Ensamheten har inte varit något problem, snarare har jag tyckt om den. Jag har sammanlagt stött på fem personer sedan jag lämnade Kungsleden. Sett ytterligare någon på långt håll. En tjej i morse hade jag ett något längre möte med. Vi talade nog hela två minuter. Hon ville veta vart jag gått och hur det låg till med tältplatser upp mot Pårtemassivet. De övriga har jag bara hälsat kort på. Sammanlagt är det ett gott tecken på att jag förmår njuta av ensamheten även på det här mera utdragna viset som man bara får när man rör sig i obygder som denna. Bra att veta. Nu är det dags att beställa. Frågan är om det blir älgfärsbiffen eller Padjelantarödingen…”.

 

Kategorier: Sarek | 5 kommentarer

Inläggsnavigering

5 tankar om “Vandring i ett blött, vilt Sarek (del 2)

  1. jerkbaits

    Fantastiskt! Ditt sätt att skriva gör att man riktigt känner närvaron på plats!
    Mycket fina bilder och jag känner hela äventyret i texten.
    Riktigt roligt att läsa och begrunda foton och platser. Gratulerar till hela äventyret och fortsatt trevligt vildmarksliv! //Thomas

  2. Tack Thomas! Och tack igen!

  3. Agneta Ulfsparre

    Det mest intressanta jag läst på länge !!!! Så enormt vackra och talande bilder. Man sugs in så det känns som man är med . Stort Tack för att du berättar och visar oss det fantastiskt och underbara stället !!!

  4. Mattias

    Härlig vandringsberättelse! Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: