Så var det dags för den lite längre vår-turen och en sträcka vi väntat på. Förra gången jag och Johan var på en lite längre tur gick vi från Järna till Läggesta. Nu var det dags att fortsätta där vi slutade, med siktet inställt på Malmköping. Sammanlagt skulle vi avverka 58 km på tre dagar och en kväll.
Det blev en överlag riktigt fin tur. Starten i Läggesta, längs motorvägen, är tråkig de första två kilometrarna, men sedan kommer man ut i skogen, och lugnet börjar infinna sig. Första sovplatsen förlades vid Fräkenviken. Det blev en fin torsdagskväll, och den första brasan anlades.
Lägerplatsen vid Fräkenviken
Fredagen började bra med uppehållsväder och en lättsam morgon. Efter att ha rivit lägret och slängt på oss ryggsäckarna fortsatte vi längs med Mellanmarviken söderut, innan leden svänger upp i skogen över ett berg och letar sig vidare mot Millsjön. Skogen under den här sträckningen är gammal bevarad naturskog med mycket vilda höga träd och mossbeklädda marker. Eller ”trollskog”, som vi brukar kalla den.
Vackra vyer vid Mellan-Marvikens strandkant
Snart kom vi till Skottvångs gruva, d.v.s. det som återstår av en gammal gruvanläggning (det gamla maskinhuset och ett antal för verksamheten tillhörande byggnader). Vi tog en kortare paus med lite kaffe och en energibar innan vi fortsatte. Regnet hade börjat tillta och med undantag för ett kortare uppehåll fortsatte det rätt ihärdigt under den följande vanderingen, som gick genom olika sorters skog (och en del kalhyggen).
Gammal bod tillhörande Skottvångs gruva
En kul grej med sträckan är alla gamla historiska märken över gammal industri och över de som befolkat trakterna. Vid Skottvång kunde vi läsa om rallare som byggde järnväg för malmtransporter omkring förra sekelskiftet. Flera informationstavlor finns också vid lämningar av kolmilor och gamla gruvor. Till avdelningen ”lokal kuriosa” kan man räkna minnestavlan som berättar om den skogsarbetarfamilj som sist bebodde den boning som tidigare stått på en gammal husgrund som passeras en bit efter Skottvång. Delar av det gamla industriarvet finns också kvar än idag, såsom den av vattenkraft drivna kvarnen vid Dammstugan strax innan Ånhammar.
Först framme vid Bredsjön slog vi oss ned vid ett vindskydd. Äntligen dags för lunch. Här mötte vi fyra vandrare som kom kort efter oss. Dels två kvinnor som ställt bilarna vid start- och slutpunkt för att göra en dagstur, och ytterligare ett par som kom precis när vi gav oss av. Utöver dessa fyra stötte vi endast på två ytterligare vandrare – under hela sträckan.
Slutligen gjorde vi stopp vid Finnsjön, en av de lite större sjöarna. Där finns ett vackert beläget vindskydd, och det var dags för brasa och bespisning igen. Vi var också rätt fuktiga och blöta efter en dag med mycket regnande, och det var skönt att krypa in i tältet och våra sovsäckar.
Vackert vid Finnsjön
Lördagens tur gick i lite bättre väder. Mestadels uppehållsväder och rätt varmt. Vi åt lunch vid ett vackert vindskydd vid Härbärgssjön. Vi stannade också till och drack lite kaffe vid en koja vid Axsjön, sannolikt tillhörandes någon lokal fiskeförening. Liksom föregående dag dominerade skogen. En del kalhyggen förvisso, men också riktigt vacker naturskog i Putbergens naturreservat.
Fiskeföreningens vindskydd vid Axsjön
Efter så mycket skog var det fint att komma till Ånhhammar, där landskapet öppnas ordentligt. Här, inte så långt från Malmköping, blir det tydligt att man befinner sig i Sörmlands hjärta. Pittoreskt, med böljande ängar och vackra gamla hus. Riktigt fint var det också att vandra under ekarna kort efter att vi gått på flera hundra meter spång över våtmarkerna intill Smedviken.
Pittoreskt vid Ånhammar
Vandring på ängar bland ekar vid Ånhammar tillhörde höjdpunkterna…
Efter en stigning upp på åsen alldeles intill Brotorp fortsatte turen några kilometer i skogen innan vi kom till Ösjön, vår sista lägerplats. Den var idyllisk. Ösjön ligger vackert inramad i skogen, med flera klippväggar som reser sig över sjön i dess sydöstra ände. Efter att ha tagit årets första dopp, fortfarande varma av vandringen, åt vi ett skrovmål och gjorde upp en brasa. Sömnen förlades utomhus under vindskyddets tak, vilket visade sig vara en alldeles utmärkt idé.
Utsikt vid Smedviken
När vi vaknade gjorde vi bekantskap med ett svanpar som kom simmandes över sjön för att på lite avstånd bekanta sig med oss. De stannade inte särskilt länge, men lät rätt duktigt (jag har så vitt jag kan minnas aldrig hört svanar öppna näbben tidigare).
Vår sista lägerplats vid Ösjön
Sista etappen mot Malmköping var mer ansträngande än någon av de tidigare etapperna längs sträckan. Regnet hade återkommit under natten och blött upp landskapet, vilket bidrog till hala klippor och rötter. Terrängen strax innan Malmköping var dessutom rätt kuperad, med flera förhöjningar som skulle överbryggas. Inte helt lätt. Desto trevligare blev det att komma fram till etappmålet, där vi intog en middag vid campingrestaurangen innan vi fortsatte in och avrundade på en pizzeria i Malmköping.
Utsikt över Ösjön
Sammanfattningsvis: Sträckningen mellan Läggesta och Malmköping är överlag lättvandrad, med undantag för sista etappen (nr.20). Mycket skog är det som sagt. De kalhyggen som passeras vägs upp något av de mycket vackra stråken genom naturskog. Några riktiga pärlor finns längs vägen. Ånhammar var ett sådant. Vindskydden vid sjöarna, och i synnerhet vår sista campingplats (Ösjön) förtjänar ett särskilt omnämnande. Det var också den mest ödsliga sträckning vi gått hittills, jämförbart med en vandring i Sarek. Det märks att det blir betydligt mindre folk ju längre bort från Stockholm vi kommer. Men det är ju bara bra tycker vi, som trivs rätt bra med vårt lite mer begränsade umgänge, som ger mycket tid att umgås, med sig själv och med varandra.
Fjällvandraren 