Äventyrligt i Padjelanta och Sarek

Mycket vackert i Alggavagge.

Sagolikt vackert i Álggávagge.

I somras gjorde jag och Johan en tur i Padjelanta och Sarek. Med få vilodagar, krånglande utrustning och tufft väder blev det hela ett riktigt äventyr och en inte så liten prövning. I Padjelanta gick vi leden mot Sulitelma, för att sedan vika tillbaka österut mot Staloluokta. Därifrån fortsatte färden in mot Sarek mot Álggavágge. Via Álggavágge tog vi oss till Skarja och vidare ner i Rapadalen, för att gå den s.k. höga vägen i riktning mot Sitojaure och Saltoluokta. Vi hann se rätt mycket på den tiden, och trots en hel del utmaningar var behållningen mycket stor. Det är verkligen makalöst vackra trakter att vistas i.

Utsikt mot Tarrekaisefjället, från bron över Tarraätno.

Utsikt mot Tarrekaisefjället, från bron över Tarraätno.

Vi startade i Kvikkjokk, sent en tisdagskväll. Tåget blev ordentligt försenat, och då vi missat att köpa resplus-biljett fick det bli en lång bussresa från Gällivare. Efter lite övertalning fick vi trots att det var sent båtskjuts över till Padjelantaleden, och halvåtta på kvällen var vi slutligen på väg. Efter att ha suttit stilla på tåg och buss hela dagen, och efter att ha ätit ett ordentligt skrovmål i Gällivare, hade vi mycket energi, och gick därför en bra bit. Med pannlamporna på huvudet den sista biten hittade vi en tältplats ett par kilometer efter Njunjes-stugorna. Då hade det börjat regna ordentligt, och det var nu vi upptäckte vad som skulle vålla en hel del huvudbry – nämligen att Johans skaljacka läckte som ett såll.

Grönskande Tarradalen.

Grönskande Tarradalen.

Tarraälvshyddan, uppförd av STF 1894.

Tarraälvshyddan, uppförd av STF 1889.

Andra dagen gick vi vidare upp i Tarradalen med vacker utsikt över Tarraure. Efter ett stopp med lunch i Tarrekaisestugan fortsatte vi upp de sista kilometerna till bron över Tarraätno för ett kort stopp vid Tarraälvshyddan. Hyddan, som rymmer en person, uppfördes 1889, och är Svenska Turistföreningens äldsta boning. Den ligger vackert vid älven.

Bild tagen nära Kurajaure.

Bild tagen nära Kurajaure.

Därefter följde en ordentlig brant uppförsbacke upp i Gurávágge. Nu färdades vi på den gamla leden mot Sulitelma, den s.k. Turistleden. Det är Sveriges äldsta turistled, anlagd på 1880/90-talet, då motiverat av att man trodde att gränsfjället Sulitelma var landets högsta berg. Avslutade dagen gjorde vi vid raststugan vid Kurajaure, med den vackra utsiken mot fjället Staika.

Mellan Vájmokbákte och Vistekjávrre.

Mellan Vájmokbákte och Vistekjávrre.

Utsikt mot Sulitelmas massiv.

Utsikt mot Sulitelmas massiv.

Härefter fortsatte färden mot Sulitelma. Det vanliga är nog att man rundar massivet genom att gå in i Norge. Vi hade dock siktet inställt på att gå över till Sårjåsjaure via en högt belägen dal som ligger precis intill Sulitelmas toppar: Miehttjevágge på omkring 1 100 höjdmeter. Efter Vistekkjávrre tog vi därför snart norrut och gick upp mot Nordkalottleden, och därefter västerut. Efter att ha tältat innan broövergången nedanför Uhtsa Varvvek (där Johan fick en fin öring som förgyllde kvällen) tog vi backen upp till Miehttjevágge.

På väg upp mot Miehttjevágge.

På väg upp mot Miehttjevágge.

Uppe i Miehttjevágge.

Uppe i Miehttjevágge.

Oturligt nog var det en molnig dag, och vi såg inte mycket av Sulitelmas höga toppar, men den karga dalen med de vackra turkosblåa glaciärsjöarna var ändå en speciell upplevelse. Under uppstigningen gick vi också intill en vacker ravin som skurit sig djupt ned i berget. Överhuvudtaget var terrängen här mycket porös, med enorma massor av eroderad skiffersten. Väl uppe i dalen intog vi lunchen vid den första av sjöarna, i lä bakom ett stort stenblock, innan vi fortsatte mot Sårjåsjaure.

Sårjåsjaurestugan, med utsikt över sjön med samma namn.

Sårjåsjaurestugan, med utsikt över sjön med samma namn.

Till Sårjåsjaure kom vi utan större problem efter att ha rundat Stáddátjåhkkå på västra sidan. Utsikten över Sårjåsjávrre den sista biten var storslaget vacker, även om molnigheten gjorde att de omkringliggande bergen var något skymda. Vi slog upp tältet en bit innan stugan, som vi besökte för frukost nästa morgon.

Inne i Konsul Perssons stuga.

Inne i Konsul Perssons stuga.

Sårjåsjaurestugan, även känd som Konsul Perssons stuga, byggdes under 1921-22, efter ett generöst bidrag från doktor Martha Persson Henning. Hon döpte stugan efter sin far Nils Persson, som bedrev gruvdrift i området under denna period. Den tillhör därmed en av STF:s äldre stugor, och är mycket mysig och fin. Väggarna målades om relativt nyligen, och med dess röda färg syns den på långt avstånd som en liten prick precis intill vattendelaren vid Sårjåsjaures östra strand. I stugan, som består av två spegelvända rum, får sammanlagt åtta personer (inkl. stugvärden) plats.

Utsikt över Sårjåsjaure.

Utsikt över Sårjåsjaure från stugplatsen.

Efter frukost fortsatte vi mot samebyn Staloluokta, förbi Staddajåkkåstugorna. Det var en vacker dag, och från en rastplats efter broövergången vid sjön Viejeluoppal såg vi bl.a. renar som vadade.

Vackert på väg mot Staloluokta.

Vackert på väg mot Staloluokta.

I Staloluokta fick vi sedan en fantastisk kväll som lämnade lite att önska. Vedeldad bastu följdes av en middag med rökt röding och glödkaka. Mängder med godis och kall folköl konsumerades också nu när vi hade chansen. Det här var sista butiken vi skulle passera. Avslutningsvis bjöd kvällen på en solnedgång som hette duga med utsikt över Virihaure. Det var magiskt vackert.

Solnedgång över Virihaure.

Solnedgång över Virihaure.

Nästa dag markerade starten på den andra delen av vår tur: Vandringen in och igenom Sarek. Vi hade tvättat kläder, torkat och packat om, och införskaffat ytterligare mat i Parfas kiosk – huvudsakligen pasta och olika såser.

Vi hade också fått en väderleksprognos som gav oss rysningar. Ihållande regn skulle avlösa det vackra vädret under eftermiddagen, och temperaturen väntades falla.

Kallt och kärvt i Alkavare kapell.

Kallt och kärvt i Alkavare kapell.

När vi gav oss iväg halvtvå på eftermiddagen var det fortfarande bra väder, om än med tilltagande molnighet. Färden gick upp på Unna Djidders sydsida, först upp omkring 100 höjdmeter, och sedan vidare österut i riktning mot den avlånga sjön Álájávrre.

Ett mindre missöde inträffade när jag missbedömde kartan, och vi gick någon kilometer för långt innan vi vek in mot passagen som leder upp till sjön. I uppförsbacken, som aldrig ville ta slut, började det sedan regna. Och regnandet tilltog succesivt i styrka. Så även vinden och kylan.

Alkavare kapell ligger på en vindpinad plats.

Alkavare kapell ligger på en vindpinad plats.

Det var här vår verkliga prövning började. Tempot vi höll var högt. Johans jacka betydde att han snabbt var genomvåt, och att hålla fart var helt nödvändigt för att behålla kroppsvärmen, i synnerhet som vinden medförde en påtaglig kyleffekt.

När vi slutligen nådde upp till passkrönet med utsikt över sjön var vi rejält hungriga. Det var nödvändigt att slå läger för att äta. Jag slog snabbt upp tältet medan Johan arbetade på att hålla värmen. Därefter snabbt in i tältet för att koppla ner innerduken för mer utrymme. Vi använde multimattan som underlag, och kunde på så vis också behålla ytterkläderna på. Vår plan var att fortsätta ytterligare en bit för att inte tappa för mycket tid.

Det blev inte mycket fotograferande under regnandet. Desto mer i Alggavagge, där solsken gjorde vandringen strålande vacker.

Det blev inte mycket fotograferande under regnandet. Desto mer i Álggavágge, där solsken gjorde vandringen strålande vacker.

Medan Johan bytte om till varmt och torrt lagade jag maten. Efter att ha ätit började vi göra oss i ordning på nytt. Johan tog ovilligt på sig de blöta kalla plaggen igen, och när allt var packat och klart rev vi tältet snabbt och satte fart. Högt tempo igen.

Vi gick åtminstone ytterligare någon timme till innan vi kände att det var nog. Klockan var då omkring åtta på kvällen och vädret visade inga tecken på att slå om.

När vi vaknade nästa morgon gjorde vi det till ljudet av regnets smattrande mot tältduken. Regnet och vinden hade legat på hela natten, och sömnen hade varit orolig. Det var inget småduggande, utan ordentligt ösregn. Vi blev kvar i tältet hela förmiddagen, väntandes på ett uppehåll. Ett sådant kom först efter lunch och vi hade återigen förlorat många timmar när vi satte av för att ta oss till Alkavare kapell.

Whiskeypaus i Álggavágge.

Whiskeypaus i Álggavágge.

När vi kommit till Álájávrres slut, och tog oss upp på Nuortap Rissávárre för att runda berget på sydsidan, tilltog regnandet igen efter ett visst uppehåll. Isande vind låg på när vi tog oss ned mot sjön. En riktig prövning blev roddfärden över Álggajávrre: Här fick vi slita hund i bitande kyla, som blev så mycket värre för den av oss som inte hade fullt upp med att ro. Årorna satt dåligt och vi var också tvungna att ro över och hämta en båt till andra sidan innan vi slutligen var över.

Lite senare befann vi oss uppe i Alkavare kapell, där vi slog upp tältet bakom stenbyggnaden. Själva kyrkan var iskall och gav oss inte någon större komfort. Den tycktes innesluta och bunkra kylan. Vi kunde åtminstone organisera packningen med kyrkbänkarna som stöd. Efter att ha ätit somnade vi snabbt in.

När vi vaknade upp nästa morgon var vädret fortfarande bistert med kortare småskurar och vind som avlöste varandra. Det var mentalt jobbigt att vakna upp till ljudet av regn. Det var tredje dagen i rad med oväder. Det värsta ihållande regnet verkade dock ha dragit vidare. Men det var märkbart kallare. När vi öppnade yttertältet och tittade ut möttes vi av en ny syn: På topparna låg nu nysnö.

Nysnö på topparna.

Nysnö på topparna.

Vädret var instabilt, men det tycktes ändå som om nordanvinden skulle kunna blåsa regnvädret och de moln som bar det med sig, vidare i mer sydlig riktning. Och trots att vi inte riktigt vågade hoppas på det, så blev det så. Efter en frukost intagen i kapellet som bestod av bl.a. varm soppa, gav vi oss av, ordentligt påbylsade. Men kort efter avfärden sprack det upp, och för första gången på vad som kändes som en evighet gav solen värme. Det var ytterst välkommet, inte minst med avseende på de många blöta plaggen som behövde torkas.

Vandringen i Álggavágge blev strålande vacker. Det var lite som en belöning efter det hårda vädret och slitet de föregående dagarna. Kanske var det vår vackraste dag på hela turen. Nu fick jag se dalen, som jag besökte förra året i bistra väderförhållanden, i ett annat ljus, och med de högresta omkringliggande topparna fullt synliga. Álggavágge är en karg dal och inga träd växer i dalgången. Den täcks istället av videsnår och hedlandskap. Den är relativt trång och på båda sidor reser sig höga berg. Vi gick på nordsidan, under Härrábáktes 600 meter höga bergvägg.

Härrabakte

”Herren” som vakar över Álggavágge…

Efter att ha passerat Härrábáktes topp, där en med lite fantasi kan se ”herren” sitta och vaka över dalgången (så skall den ha fått sitt namn), visar sig Sarektjåhkkås massiv i dalmynningen, med de många riktigt vassa topparna.

Längst i öster, innan dalgången mynnar ut  i Guohpervágge, blir dalgången nästan helt plan med ett underlag av grus. ”Världens största korpfotbollsplan” sade vi till varandra när vi gick de sista två kilometerna på det lättaste underlaget vi dittills beträtt.

Utsikt mot Sarektjåhkkå.

Utsikt mot Sarektjåhkkå.

Efter att ha vadat över Gouhperjåhkå och gått de återstående tre kilometerna till Skárjá, var det dags för en middag. Den intog vi i stugan. Solen började gå ner och kylan gjorde sig påmind igen. Den var uppenbarligen här för att stanna. Vi ville ändå utnyttja det fina vädret och gick på ytterligare någon timme i skymningen. Men då började droppandet som snart skulle bli ihållande regnväder. Mer oväder alltså. Vi slog upp tältet precis efter att ha vadat Tjåggnårisjåhkå. Klockan var halvnio på kvällen.

Efter vadet över Guopherjåhkå.

Efter vadet över Guopherjåhkå.

En regntung natt följde, och därefter en lika regntung dag. Det var inget duggregnande, utan genomgående hårt smattrande. Kallt, blåsigt och vindbyar med ösregn som bara under korta stunder avtog något i styrka. Morgonen började med att jag fick plocka ned delar av innertältet för att kunna torka av ytterdukens insida med trasa. Den var vid det laget så blöt av fukt att det börjat droppa över innerduken, och därmed in på oss.

Vår tältplats en bit efter Skarja, precis när det slutat regna och då vi packade ihop för att fortsätta enligt plan.

Vår tältplats en bit efter Skarja, precis när det slutat regna och då vi packade ihop för att fortsätta enligt plan.

Regnets intensitet var som sagt inte att leka med. Överlag kändes det som om vi hade 15-20 personer där ute som stod och pissade på duken utan avbrott. På morgonen regnade det horisontellt, faktiskt till den grad att jag tvingades stänga igen ventilen i vindriktningen för att undvika regnvatten på innerduken. (Det ska tilläggas att ventilens strut är riktad snett nedåt, med en mycket liten vinkel för vatten att passera genom.)

Så här fortsatte det timme efter timme och det gick mot sen eftermiddag. Efter att ha tagit oss in i Sarek i oväder, blivit inregnade, sedan fått en uppehållsdag för att återigen bli inregnade på det här viset… det var tufft, och mentalt en prövning. Då Johan dessutom hade sjukdomskänningar kändes det som att marginalerna snabbt krympte. Vi började upprätta reträtt-planer. Vi kunde ju exempelvis gå ut vid Suorvadammen.

Utsikt bakåt på vägen mot Snávvávágge.

Utsikt bakåt på vägen mot Snávvávágge.

Klockan hade blivit 16:30, och vi låg och hade högläsning ur den enda kvarvarande olästa boken. Då plötsligt avtog regnandet. Det verkade bli uppehåll, vi trodde knappt att det var sant. Vi tittade ut och kunde konstatera att det börjat spricka upp. Vi kunde se de omkringliggande topparna. Ännu mer nysnö hade fallit på dom nu. Vi var iväg redan efter 20 minuter.

Utsikt mot Skårkis toppar i Snávvávágge.

Utsikt mot Skårkis toppar i Snávvávágge.

Skårki, och Johan i bakgrunden. I dessa miljöer känner man sig liten.

Skårki, och Johan i bakgrunden. I dessa miljöer känner man sig liten.

Vandringen gick vidare i riktning mot Snávvávágge. Utsikten ner över det s.k. rovdjurstorget innan och under den branta uppstigningen mot den karga dalen på Bielatjåhkkås västra brant var mäktig. Platsen vi kom till, med Skårkimassivets vassa toppar, var mycket speciell. Men också ordentligt kylig, och i takt med att det skymde tog vi oss snabbt vidare för att komma ner på andra sidan. Ner i Rapadalen. När vi till slut hittade en tältplats var det med en viss lättnad. Johan var ordentligt trött i kroppen, och jag också för den delen. Temperaturen låg omkring 5 plusgrader, det skulle bli ytterligare en kall natt och det var skönt att komma in i sovsäckarna.

Under nedstigningen mot Rapadalen.

Under nedstigningen mot Rapadalen.

Den kommande dagen gjorde vi en av våra längsta turer. Men turligt nog med vädret på vår sida. Vi startade från tältplatsen ett par kilometer öster om Skårkistugan och gick efter ett par timmars vandring upp på kalfjället för att ta den ”höga vägen” ovanför Rapadalen.

Morgon i Rapadalen.

Morgon i Rapadalen.

Uppstigningen gjorde vi vid Alep Vássjájågåsj. Det var inte helt enkelt att navigera längs med jokken, terrängen drev oss in i skogen bort från vattnet. Här hade vi god användning av våra höjdmätare för att veta när det var dags att svänga tillbaka mot jokken och ta vadet. Hade vi kommit högre upp hade vi av allt att döma fått vända nedåt igen, eller tvingats ta oss upp i svår brant terräng.

Utsikt efter uppstigningen vid Alep Vássjájågåsj.

Utsikt efter uppstigningen vid Alep Vássjájågåsj.

Väl uppe var utsikten bakåt varifrån vi kommit, in mot Rapadalens s.k. sovdjurstorg, storslagen. Vi fortsatte sedan på 1 100-metersnivån med siktet inställt på platån nedanför Skierfe.

Några större svårigheter borde vi inte ha stött på, men en missbedömning gjorde att vi fick problem vid ravinen Buovdajågåsj. Istället för att ta den högre upp gav vi oss lite planlöst på en alldeles för brant nedstigning. Den resulterade i att Johan stod på huvudet. Det kunde ha slutat värre, fallet resulterade bara i skrapsår, men vi var rätt skärrade efteråt.

Vacker utsikt över Rapadalen.

Vacker utsikt över Rapadalen.

När vi, efter en p.g.a. trötthet lite väl komplicerad nedstigning från Gierdogiesjtjåhkkå, väl hade slagit upp tältet somnade vi som stockar. Vi hade tilltyggalagt åtminstone 25 kilometer och var rejält trötta.

De sista två dagarna vållade inga svårigheter. Vi gick mot Sitojaurestugorna via Njunjes norra sida på omkring 900 meter, tills vi mötte Kungsleden. Efter att ha fått båtskjuts över Sitojaure införskaffade vi chockladkakor, glödkaka och folköl, och hade en riktig fest i tältet på kvällen. De sista kilometerna till Saltoluokta gick enkelt och vi anlände i god tid till trerättersmiddagen.

Vi hamnade efter lite felnavigering i en snöränna på väg ned från Gierdogiesjtjåhkkå.

Vi hamnade efter lite felnavigering i en snöränna på väg ned från Gierdogiesjtjåhkkå.

Det var med lättnad som vi sträckte ut i bastun och började reflektera över vad vi just genomgått. Förvisso hade vi kunnat vara ute en natt till och ändå hinna med bussen, men tidsfönstret hade onekligen varit trångt. De många timmar som gick åt till att bara vänta på regnuppehåll hade skapat en stress och en press på oss som gjort att vi aldrig riktigt kunnat slappna av. Tills nu.

I grund och botten låg misstaget med de för få vilodagarna längre bak i tiden. Planen utvecklades med utgångspunkt i att vi skull ha haft 16 dagar på oss. Men p.g.a. olika omständigheter blev det bara 13, och vi förstod för sent behovet av att anpassa rutten därefter. Resultatet blev en strapats som hette duga, och vi var glada att vi kommit igenom den någorlunda helskinnade. Nästa gång lär vi planera in betydligt fler vilodagar, säkra att utrustningen fungerar som den ska inför resan, och överhuvudtaget ta det lite lugnare. Turen kommer inte gå till historien som en av de mest njutningsfulla vi gjort.

Berget Nammatj mitt i dalen, sett i kvällsljuset.

Berget Nammatj mitt i dalen, sett i kvällsljuset.

Samtidigt hade vi ändå god behållning av erfarenheten. Vi har upplevt något stort. Det var en prövning, och vi fick samarbeta mycket för att orka igenom äventyret. Prövningar som dessa ger mycket erfarenhet, och det har vi med oss för framtida turer. De många vackra stunderna och platserna har dessutom gett oss minnen för livet, och definitivt en vilja att återvända.

Solnedgång vid Saltoluokta.

Solnedgång vid Saltoluokta.

Kategorier: Padjelanta, Sarek | 5 kommentarer

Inläggsnavigering

5 tankar om “Äventyrligt i Padjelanta och Sarek

  1. Great Pictures… Gives me the feeling ”I want to go there too”! 🙂

  2. Pingback: Padjelantaleden | Fjällvandraren

  3. Gun-Inger Arvidsson

    Mycket intressant att läsa samt se era underbara bilder. Vandrade där 1985.

Lämna ett svar till Gun-Inger Arvidsson Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: