Padjelantaleden

Kort efter Akkastugan korsar leden Vuojatädno, en av de mest kraftfulla forsarna i trakten.

Så slutligen dags att ge sig på Padjelantaleden! Leden har legat där och väntat på mig i flera år nu, och efter att ha gått en del av sträckningen i samband med en vandring runt Sarek och Sulitelma som jag gjorde tillsammans med kompisen Johan 2016 (se här) blev det alltså läge i samband med årets sommarsemester.

Den granna utsikten upp mot Akkas västra sida med några av dess glaciärer och toppar präglar första etappen (med start i Ritsem/Änonjálmme).

Totalt var jag och min följeslagare Ida ute på leden under tio dagar, vilket inkludera en vilodag. Det visade sig vara lagom med tid för leden, som totalt ligger på omkring 15 mil.

Vi hade tur med vädret! Mycket sol men ändå lagom värme präglade större delen av turen. Några av ledens vackraste partier, såsom vandringen till Låddejåkkåstugan och vidare över till Árasluokta och Staloluokta (där leden går på bergssidor präglade av de enormt vackra vyerna över de stora sjöarna Vastenjaure och Virihaure) gjorde vi i badande solsken.

Tältplats vid Staloluokta sameby.

Många intryck blev det, och här blir det bara en kortare sammanfattning. Först och främst: Padjelantaledens rykte som en av de vackraste fjällederna som landet har att erbjuda är väl förtjänt. ”Det höga landet”, som namnet betyder, bjuder på vyer av kontemplativt karaktär med de magnifika stora sjöarna liggande som stora paletter i landskapet. Sikten in mot Sareks mer dramatiska fjällmiljö i öster och de norska gränsfjällen i väster ramar in nationalparken på ett mycket grant vis.

Solnedgång vid Tuottarstugorna.

Den lokala gästvänligheten är också ett mycket trevligt inslag på Padjelantaleden. Merparten av stugorna sköts av samebyarna, och i dessa finns goda möjligheter att skaffa färsk nyrökt fisk (i regel är det röding som är till försäljning) och nybakad glödkaka. Flera av de av länsstyrelsen byggda stugorna (som samernas turistförening Laponia Turism sköter verksamheten i) består av mindre småstugor med 6 bäddar i varje, med hög mysfaktor.

Denna mycket trevliga badsjö ligger strax under Nuortap Gárránistjåjkkås topp (strax efter Tarraluoppalstugorna).

Landskapet är också varierat. Efter att vi under de inledande dagarna vant oss vid de vidsträckta vyerna över Padjelanta stora sjöar och lämnar Staloluokta bakom oss kommer vi in i en betydligt kargare del av parken. Så, halvvägs in på leden på omkring 900 höjdmeter, går vandringen under ett par mil genom ett kuperat landskap där gröna kullar och mellanliggande sjöar präglar bilden: Här är vi i den del av parken som närmast gränsar mot Sarek och dess dalgångars högre ingångar. Därefter, när leden svänger söderut efter Tuottarstugorna, kommer vi snart ner i Tarradalens högre norra del. Här breder istället grönskan ut sig i en underskönt blomsterrik björkskog inramad av höga bergssidor som inte sällan tränger sig på. Här känns det ibland som om vi vore i Vistasdalen.

Tarradalens grönska och blomster är svårslagen.

Ytterligare en trevlig sak med Padjelantaleden är att det inte är så mycket folk på den. Den har kallats lite bortglömd i jämförelse med exempelvis Kungsleden, och trots att vandringsturismen fått ett uppsving på 2000-talet är det fortfarande relativt få som hittar hit. Vi är som mest ett 15-tal personer på samma stugplats, men oftare omkring färre. Det är långt ifrån lika trafikerat som under den stora vandringsvågen på 1970-talet, då tre-fyra bussar kunde anlända på en och samma dag till Ritsem och Kvikkjokk. Det medför att vi får långa stunder för oss själva och att mötena med andra vandrare blir mer personliga.

Vi passade förstås på och gjorde ett besök vid Tarraälvshyddan, som uppfördes av STF redan 1889 och som fortfarande erbjuder tak över huvudet för en person. Här har inte mycket hänt!

Ledens absolut tuffaste sträckning utgörs av några kilometer mellan Terrakaisestugan och Njunjesstugan mot slutet av den näst sista etappen på vår tur. Här går leden i Terrakaisemassivets rasbranter, och vi hade dessutom olyckan att göra det i regn, vilket inte var helt ofarligt. Men det är verkligen inget oöverkomligt, mest bara mödosamt, och inget som förändrar helhetsintrycket av en makalöst vacker pärla i den svenska fjällvärlden som dessutom överlag är mycket lättvandrad.

En av våra favoriter när det kom till tältplatser var den vid sjön Darreluoppals norra strand. Sjön ligger bara någon kilometer söder om Tarraluoppalstugorna i Tarradalens högre mynning, och den lilla sandstranden hittade vi kort efter att ha vikit av från leden på en mindre stig. Därifrån gjorde vi, efter att ha slagit läger och ätit lite lunch, också vad som blev en otroligt grann topptur: Upp på Nuortap Gárránistjåjkkå (som ligger på drygt 1000 höjdmeter) varifrån vi fick en väldigt fin vy över Tarradalen. Kort under toppen, ca 100 höjdmeter nerför en brant backe, ligger dessutom en härlig liten sjö som det gick alldeles utmärkt att bada i (inklusive simma, då sjön är djup!). Inte fy skam så att säga.

Utsikt mot Nammásj, från Kvikkjokk, vår slutdestination.

Färskrökt röding och glödkaka i Árasluokta!