Fast i julistorm i Unna Räitavagge

Bild tagen söndag den 18 juli ovanför stupet, mot Unna Räitavagges lägre del.

Instängd i en raststuga i fyra dygn p.g.a. en storm som tidvis nådde orkanstyrka? I juli? Att vädret kan variera i fjällen, och att en bör vara beredd på alla tänkbara förhållanden även under sommarturer är förvisso en gammal sanning. Och visst har jag upplevt både regnrusk, stark vind, kalla nätter med minusgrader och enstaka snöfall under tidigare vandringar. Med det sagt bjöd årets fjällvandring på en upplevelse utöver det vanliga.

Jag och min följeslagare Alma hade redan varit ute i lite mer än en vecka innan vi beslutade oss för att ta oss upp i Unna Räitavagges östra, lägre liggande, del. För min del innebar det ett återbesök, och jag har skrivit om en tidigare vistelse här. Startpunkten var alltså Vistasdalen, och till den hade vi tagit oss via en vacker vandring som startat i Abisko och gått genom Lapporten och vidare upp i Alisvaggi.

Under den inledande stigningen i Palkastaks rasbranter.

Utmanande vandring upp i dalen
Att gå upp i Unna Räitavagge är utmanande i sig. Vädret var inte optimalt, och de oklara, inte helt enkla, förhållandena i dalens lägre del vållade en del huvudbry inledningsvis. Att vada huvudjokken där den förgrenar sig innan dess vatten rinner ut i Vistasjåhka (för att kunna gå på den lite enklare norra sidan i dalgången, som inledningsvis sker brant på skrå) var på grund av höga vattennivåer inte ett alternativ, så det blev till att starta på den södra sidan. Efter att inledningsvis ha gått någon timme i Palkastaks ansträngande rasbranter nådde vi turligt nog en stabil kvarliggande snölega, varpå vilken vi kunde korsa jokken och fortsätta på den betydligt enklare norra sidan.

Det lilla berget med bergväggen mitt i dalgången, med Pyramiden och Knivkammen i bakgrunden.

Att komma upp i Unna Räitavagges mittparti är en speciell upplevelse, det kan nog alla som varit här instämma i. Det lilla berget med bergväggen som ligger placerat mitt i dalgången, det lite högre upp liggande stupet – det som delar dalen i två delar – samt de omgivande höga, spetsiga topparna på Pyramiden och Knivkammen som ramar in alltsammans, är en lisa för ögat. Under stupet – och ovanför – de båda glaciärsjöarna som i goda ljusförhållanden ligger där som turkosa smycken som speglar dalens prakt, som också får färg av Räitatjåkkas rödbruna rasbranter. Betagande vackert, men också respektingivande kargt. Terrängen är utmanande, inte särskilt många vandrare tar denna väg, och det är väl kombinationen av allt detta som gör Unna Räitavagge till en lite mytomspunnen plats i den svenska fjällvärlden.

Stupet, som delar dalen i den högre och lägre delen, sett från sidan.

Den sista stigningen upp till raststugan, som går via rasbranten mellan Pyramiden och Knivkammen (och som en gång utgjort en förlängning av den mellan bergen tidigare liggande glaciären), var en utmaning i sig. Höjdrädsla och tilltagande trötthet bidrog till detta. Men det gick bra, och vi kom välbehållna till raststugan, i vilken vi övernattade.

Lugnet före stormen
Den kommande dagen, söndagen den 18 juli, bestämde vi oss för att ta en vilodag. Vi var trötta i efter uppstigningen i dalen, och inte minst våra ryggar behövde vila. Det var blåsigt redan på förmiddagen, men ändå förhållandevis lugnt, och solen tittade ofta fram och lyste upp hela dalen. Vi tog oss upp på höjden ovanför raststugan och fotograferade. En vandrare från Tyskland kom från Nallo-stugan för ett besök över dagen.

Bild tagen på söndagen, några timmar innan stormen bröt ut.

Det var som sagt vind i luften. Under det att eftermiddagen led mot kväll tilltog vinden successivt, och fram emot kvällningen hade den nått stormstyrka. Följande dagboksanteckningar gjorde jag tre dagar senare:

”I skrivande stund (onsdag 21 juli) är vi sedan fyra dagar instängda i raststugan i Unna Rätavaggi. Utanför rasar en snöstorm, som med viss variation i nederbörd och styrka, pågått sedan i söndags eftermiddag. Som starkast (hittills) var stormen under söndagen och måndagen, då uppnådde stormen säkerligen orkanstyrka i byarna. Då vi emellanåt, innan det börjat snöa, gick ut för att känna på vinden, var det svårt att stå upprätt, och promenaderna mellan raststugan och dasset genomfördes på huk och med stapplande försiktighet för att parera stormbyar som lätt kunnat fälla en till marken vid minsta obalans. Också inne i stugan, som ju är liten, känns närheten till naturkrafterna – ibland lite väl påtagligt. Vinden tjuter, och det tjuter i väggarna, det knakar i träet och i stormbyarna vibrerar hela byggnaden. Stormen växlar i lägen och tilltar ofta stegvis i styrka till sitt maxläge innan den bedarrar något, men bara som för att hämta andan inför nästa anstormning. När byarna är riktigt starka formligen vräker vinden på, och i det högsta läget börjar ett påträngande läte ljuda som påminner om en stor båts signaltuta (eller som när grannen använder en borrmaskin). Tillsammans med de kraftiga vibrationerna tror vi att det är läten från stålvajrarna, som via sin förankring i berget håller stugan på plats. Stugan ger dock inte vika, och den är byggd för att klara detta.”

Under ett kort uppehåll gick vi ut och tittade på vinterlandskapet.

Närheten till stormen, och intensiteten, skapade dock en hel del oro och sömnsvårigheter, och sådant smittar av sig.

Vandrare anlände i full storm
Under måndagskvällen, i hög stormstyrka, anlände till vår höga förvåning, tre vandrare. Det var tre finska killar, två stycken Jouni och en Teemu. När de kom in i stugan var dom rejält kalla, och ryggsäckarna var täckta av is. De hade börjat dagen nere i Vistas, ätit lunch vid Nallostugan i Stuor Reiddavaggi och sedan siktat på Sälka. När stormen övergått till snöstorm hade de dock inte kunnat fortsätta sin färd som planerat, och istället valt att söka sig uppåt i Unna Rätavagge, uppmuntrade både av stormens riktning och av möjligheten att komma i raststugans lä. Med lite kreativitet kunde vi inackordera dem över natten. De valde dock att redan nästa dag att ta sig mot Sälka, vilket måste ha varit en svår färd, även om vindstyrkan avtog något under några timmar.

Små öppningar i molntäcket skapar ett storslaget ljusspel i stormen.

Vi var glada över att dom kom. Utöver lite sällskap kunde de ge oss en extra gastub, vilket var en stor lättnad då vi bara hade en begränsad mängd kvar. För egen del fortsatte vi att avvakta. Vår strategi – att vänta ut stormen – kändes klart säkrare. Men det var frustrerande, och mentalt prövande. I dagboksanteckningarna gjordes en betraktelse:

”Nu är stormen alltså inne på fjärde dagen i landskapet får alltmer karaktären av ett snölandskap, och ännu syns ingen ljusning på situationen. Stormstyrkan har också nått en ny nivå: Idag är det aldrig uppehåll i vindstyrkan, och stormen bokstavligen dundrar mot oss utan minsta uppehåll. Hur länge ska detta hålla i sig? Vi fortsätter att hoppas att detta snart ska vara över, och ransonerar maten, som kommer att räcka för åtminstone ytterligare några dagar. Vi har också skickat ett meddelande med de finska killarna med info om vår belägenhet som de lovade att lämna till stugvärdarna i Sälka. Hoppas nu bara att de kommer fram…”

De tre finska killarna beger sig mot Sälka. Bilden tagen inifrån raststugan genom fönstret.

Stormen bedarrar slutligen…
På torsdagsmorgonen, efter fyra dygns storm, så mojnade äntligen vinden, som förvisso låg på, men nu nere på ca 10 meters sekundstyrka. Efter lite överväganden beslöt vi oss för att ge oss av mot STF-stugorna vid Sälka. Det gick bra, och var sammantaget en lätt vandring. Väl där kunde vi ordna med helikoptertransport till Nikkaluokta, vilket var lite en lättnad då vi ”fått nog” för den här gången. Helikopterpiloten berättade för oss att man under onsdagen uppmätt över 28 meter i stormbyarna i Tarfala. När vi senare kollade datan på SMHI:s sida visade sig att man uppmätt över 32. Unna Räitastugan ligger på samma höjd, och är liksom Tarfaladalen något av ett blåshål.

Att fjällvandra kan bjuda på många slags upplevelser, och även en del prövningar. Det var sommarens strapats ett klart exempel på.

Filmklipp från stugan under stormen: https://youtube.com/shorts/hh_0QMqYOUA?feature=share

Kategorier: Abisko- och Kebnekaisefjällen | Lämna en kommentar

Inläggsnavigering

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: