Vandring i obanad terräng med start i Nikkaluokta

Planen på att vandra i fjällområdet som ligger söder om Nikkaluokta och sträckningen mellan denna vanliga utgångspunkt och Kebnekaise fjällstation, har legat på ritbordet länge. Den har funnits där alltsedan jag läste om detta alternativ till de ledade områdena i en av Claes Grundstens guideböcker.

Här på bloggen finns den omnämnd i ett åtta år gammalt inlägg (dvs 2014), och då som ”fiskerutten” (se kartan med min markerade rutt längre ned i detta inlägg).

En härlig sak med den svenska fjällvärlden är ju möjligheten att gå nästan överallt, även utanför lederna. Och det känns kul att förverkliga gamla drömmar. Det var också dags för ensamvandring igen, något jag inte gjort på ett tag, och längtat efter.

Först, och sammanfattningsvis: Det här blev en fantastiskt fin tur. Vädret gjorde sitt, och det betyder förstås mycket, men sträckan jag gick hade också en väldigt fin variation. Det är en häftig upplevelse att uppleva kontrasterna som det kan innebära att ta sig igenom ett pass, och serveras en ny vy med en annorlunda karaktär och prägel än den man lämnat bakom sig. För att därefter komma in i ytterligare nya rum, med återigen stora kontraster mot det man precis lämnat bakom sig.

Turen började alltså i för många väl kända Nikkaluokta, men istället för att gå mot Kebnekaise fjällstation gick jag 7 km i motsatt östlig riktning på leden mot Tjuonajåkk. Denna letar sig snart i sydlig riktning upp i branten rakt ut på kalfjället. Kort därefter vek jag av från leden för att börja vandringen i obanad terräng.

Redan stigningen upp på kalfjället gav fina vyer över den avlånga sjön Paittasjärvi, med utsikt bl.a. mot ingången till Vistasvággi i norr. Väl uppe ovanför trädgränsen tog sedan ett säreget slättlandskap vid, det som Grundsten jämför med stäpplandskapet i Mongoliet. Långa, flacka ytor i alla riktningar, med en känsla av oändlighet. Små rundade lågfjäll ramade in allt på ett vackert vis.

Vandringen gick så vidare upp till slätten Lárkinlahkú. Det blev en ovanligt meditativ upplevelse i total ensamhet, utan en människa i sikte i någon riktning. Och det skapade en sorts fridfull känsla, en typ av solitär tillfredsställelse som man inte känner så ofta.

Min första lägerplats blev förlagd till Guodekvággi, nere vid fjällbäcken Guodekvaggejohka. Här var miljön något mer karg, och berget Ceabetcohkka reste sig mäktigt över dalen på andra sidan om jåkken i förhållande till min tältplats. Från lägret kunde jag också se passet mellan Ceabetcohkka och Urtticohkkas östra topp, som markerade min fortsatta färdväg.

Dag två gick jag alltså vidare över passet, i en sydvästlig linje som förde vidare ner till sjön Urttijávri. Och åter i vackert väder, med knappt ett moln på himlen. Sjön låg vackert till, som en spegel i det fortsatt ganska flacka landskapet. Passet var relativt stenigt (men inte svårt), men sedan tog åter grässlätt vid som gjorde vandringen ner till stranden bekväm och mjuk.

Efter lite lunch var det dags för nästa pass, och då det som ligger i västlig riktning från sjön sett, som går över Geargevárdu. Nu styrde färden över här, vidare mot småsjöarna Báikejávrrás i dalen nedan. Även detta pass var relativt stenigt, med en del skravel att ta sig över. Tre namnlösa sjöar gav prakt åt naturen där, med blått ljus som bröt av vackert mot det gråa berget.

Riktigt grant blev det sedan att komma över passkrönet. Där öppnade sig ett vackert, till stora delar grönt och upplyst fjällandskap, med stora fjäll i bakgrunden som också präglades av mer och mörkare dramatik i vädret. Nedanför öppnade sig vyn mot en namnlös dalgång belägen mellan dom mindre bergen Skárttoalgi, Báiki och Mának. Här ligger flera vackra småsjöar insprängda i små tvärdalsformationer mellan dessa småberg. I bakgrunden tornar i söder siluetterna av det väldiga fjället Kårsatjåkkas toppar upp sig, och det bjuds också på glimtar av Kaitumjaures vattenflöden djupare ner i landskapet.

Samtidigt var också vyn norröver intressant. Här framträder Savucohkkas och Savubáktis östliga sidor i räfflad, taggig profil.

Efter att ha passerat de tre sjäarna Báikejávrrás reste jag mitt andra läger vid den östliga av de två sjöarna Bajip Skártajávri (i en av landskapets tvärdalsliknande formationer, nedanför berget Skárttoalgis sydsida). Återigen en mycket fin lägerplats, där jag också hade lyckan att åter få njuta av kvällssol som gav mycket vacker färg och kontrast åt dramatiken i landskapet.

Den tredje dagen började i ett lite mer mulet väder, och jag styrde vidare mot den närliggande sjön Gávguljávri. Vandringen gick vidare på lite lite höjd över sjön (på nordsidan).

Här tilltog mängden mygg drastiskt, vilket påverkade beslutet att svänga upp mot sjöarna Liddujávrrit, nedanför Liddubáktis södra bergvägg högre upp i terrängen. Men innan stigningen upp dit, längs med Liddujohka, hade jag turen att för ovanlighetens skull få bekanta mig med en jorduggla som cirkulerade över mig på relativt låg höjd.

Väl uppe vid södra sidan om sjöarna nedanför Liddubákti insåg jag vilken fantastisk plats jag kommit till. Här reser sig Liddubaktis södra bergssida i form av en 900 meter svindlande hög vägg, karaktäristiskt rödbrun precis som dess nordsida. Där och då övergick det mulna i regn, och jag slog upp tältet på vad som blev den tredje lägerplatsen. Det blev en liten tupplur i tältet efter en ansträngande vandring, och när jag vaknade upp, var det lyckligtvis för att åter få njuta av en fantastiskt fin kväll med sol.

Jag noterade också att jag härifrån kunde se Sälkas topp i nordvästlig riktning, ett lite udda perspektiv. Och bakom Lidduvárdu skymtade även Stuor Jiertás kolossala topp fram.

På den fjärde dagen hade stora regnmoln dragit in över landskapet, som dränkte topparna i dimma. När det väl fram emot eftermiddagen blev uppehåll, beslutade jag mig för att gå ner mot Kaitumjaurestugorna via Kungsleden, som var lätt att nå härifrån via Jierttájávri. Därefter fortsatte turen längs leden i sydlig riktning ytterligare ett par dagar, för avslut i Vakkotavare (där det blev buss mot Gällivare).

Sammanfattningsvis, och avslutningsvis, är jag mycket nöjd med turen, och kan varmt rekommendera den för alla som inte räds lite obanad terräng. Det var inga svårare vad, och relativt lättvandrat. Även om det alltid tar lite längre tid att gå i terräng jämfört med att vandra på upptrampad stig, så är belöningen i form av den storslagna fjällnaturen i området stor – en riktig pärla att besöka för den som kanske sett stora delar av området, vill se något nytt och kanske slippa folk för några dagar.