Sarek

Så var jag alltså på väg. Det där med att ge sig ut på ensamvandring är lite speciellt. Den första timmen eller så brukar alltid en viss ångest göra sig påmind, åtminstone hos mig. Känslan av att ge sig ut med endast sig själv som sällskap ger mycket tid för självreflektion.

Genom åren har just inledningen på mina ensamvandringar ofta betytt att saker som påverkar mig mycket i livet kommer upp till ytan. Och jag har då tid att gå till botten och bearbeta tankarna. Då blir det efter lite grubbel lättare att släppa tankarna och gå vidare. Där någonstans brukar lugnet infinna sig, och det brukar kunna bestå och göra ensamvandringarna till en närmast meditativ upplevelse. Men det har inte alltid varit en lätt, eller för den delen glädjande, resa i alla avseenden. Just den reflektionen var så mycket lättare att göra i år. För nu var jag fylld av starka positiva känslor. Det var glädje över livet, över nya utmaningar och över ett par livsval jag gjort nyligen.
Fortsätt läsa →

Jag har länge, allt sedan jag började vandra mer regelbundet, drömt om att genomföra en Sarekvandring. Den här sommaren blev det alltså dags att ta steget och förverkliga den. Under semestern spenderade jag två veckor i och omkring Sareks nationalpark. Under första delen av vandringen, första veckan, vandrade jag med min vän Hanna, och då huvudsakligen på Kungsleden mellan Kvikkjokk och Saltoluokta. Under den andra delen av vandringen, andra veckan, vandrade jag ensam och tog mig an tre av Sareks dalar. Målet var att gå i Basstavágge, Álggavágge och Njoatsosvágge för att den vägen återvända till Kvikkjokk. Den andra delen av turen blev en av de mer krävande och äventyrliga turer jag någonsin genomfört, främst p.g.a. svåra väderförhållanden och högt vatten. Mer om det i del 2. I det här inlägget, del 1, berättar jag om första veckan! Fortsätt läsa →